När jag var liten drömde jag alltid om att flyga. Inte med flygplan, luftballonger eller med någon annan typ av farkost. Jag drömde om att flyga på riktigt, som fåglar. Av sig själv. Jag minns att jag funderade ofta på hur det vore, tänk er själva, känslan av att bara ta några steg med lite fart i, sträcka ut armarna, flaxa och sedan sakta men säkert stiga uppåt. Mot molnen, himlen och solen. Tänk er vilken utsikt. Jag drömde om att få känna farten som jag trodde skulle kännas när jag susade runt där uppe bland molnen och jag drömde om att få höra suset från farten i öronen.  Drömmarna grundades nog på någon längtan efter känslan av att med min egna kropp kunna använda den maximalt fysiskt för att kunna göra häftiga saker. Och att kunna flyga, av sig själv, som människa tillhör ju definitivt skaran av häftiga saker, i varje fall om jag får säga det själv.
Men jag och alla andra med mig som drömde om att kunna flyga lärde oss med åren att människan kan inte flyga. Inte av sig själv. Så den drömmen la jag på hyllan och glömde sakta men säkert bort den. Lite då och då nu när åren har gått och jag vet att jag aldrig kommer kunna flyga på det sättet så har jag ändå kikat upp mot det blå och drömt mig bort. Sett på fåglarna och önskat att jag kunde ha fått vara med dem där uppe. Varit avundsjuk på deras utsikt och farten. Farten som för med sig ett sus som liknar svisch. Men jag som många andra har läst biologi, evolutionen och lärt oss om hur människan blev just människan. Och inte hade våra förfäder några vingar inte. Svans, men inga vingar. Och ja, drömmen är lagd på hyllan med vetskapen om att vill jag flyga så får jag sätta mig i ett flygplan eller segla fram i en ballong. Men så är det ju en liten sak som vi, människa i allmänhet, lätt glömmer bort. Ingenting är omöjligt. Vill man bara något tillräckligt mycket så finner man alltid lösningar på det. Det kanske inte blir exakt som man velat men på ett ungefär. I våras, i somras, i höstas då kände jag farten, hörde suset och jag hade fått min dröm uppfylld om än på ett lite annorlunda sätt. En raksträcka, perfekt asfalt, en cykel á la tour de France och så jag sittande på sadeln. Cykeln á la tour de France och mina ben sammanflätades. Tillsammans blev dem mina vingar. Och där var jag, med solen i ansiktet och siktet på dem blåa himlen. Känslan var som den jag drömt om som liten. Jag flög.