Hjärtat slår så hårda slag att det känns som om det sitter på utsidan av kroppen.
Blodets pulserande framfart i ådrorna syns på utsidan.
Andetagen som går ner ända ner till magen får bröstkorgen att vibrera.
Ett skrik hörs från ingenstans samtidigt som smärtvågen kommer.
Det är egentligen bara ett helt vanligt träningspass.

När energin tycks vara slut finns hälften egentligen kvar.
3h mördande träning. Det är vad som väntar om 1h och 9min. 3h mördande träning. Varken mer eller mindre. Snarare maximalt på en gång, från första tramptaget till det sista. 3h på en cykel med en ända tanke: ”Fight like hell”. Det är andra veckan och tredje dagen på den veckan av four weeks of hell och alternativen är inte många. Det handlar om att ge upp eller kämpa tills sista droppen av energi rinner ut med svetten. Det är slut på fin åkningen och nu är det dax att återigen kavla upp ärmarna, bita ihop och go for it all in. Ordet sluta existerar inte och i minnet går min maskots fina repliker på repeat. Min maskot som brukar skrika om att det finns alltid lite mer att ta av och även om det smärtar så man tror att man ska dö så finns det alltid lite mer att ta av. Kort och gott, 3h mördande träning där målet är att det ska vara just mördande. Jag vet hur tänket brukar gå under 3h av mördarträning. Först är tankarna positiva, ljusa och fyllda av hopp och lust. För varje timme som går försvinner det positiva, ljusa, hoppet och lusten. Istället ersätts det av en bubbla där inga tankar existerar. En bubbla där man förvandlas till en robot som går på autopilot. Där kan ingen smärta nå en och där är ingenting jobbigt. Det ända som finns är vägen rakt framför och det ända som är okej att tänka är: ”Fight like hell”. Det är 3h mördade träning. Nu är det slut på behagliga lugna pass och nu är det slut på leken. Dax att kavla upp ärmarna, kötta för allt vad som existerar och ge järnet för kung och fosterland. En robot som går på autopilot var det.