Kortare distanspass
medelsnitt: 87,9%
max: 93,2%

M E D V I N D

jag njuter
av livet, av vad som erbjuds, av träning och av kärlek
efter motgång kommer medgång
och det är då man uppskattar när rälsen läggs i ens liv

En kortare distans är gjord idag. Ett härligt gung pass med schysst musik och tankarna på rätt ställe. Efter att ha pratat med min hemliga superhjälte i något som kan betraktas som en kortare evighet så kände jag mig hel igen. Tänk att det var han som hade saknats dessa dagar då jag grottade ner mig och kände mig allmänt olustig. Jag kan faktiskt berätta för er att mina lite gråa dagar som nyligen var inte alls berodde på träningen som jag en stund trodde utan på privata saker. Lite saknad hit och dit och energidepåer som behövde fyllas på av nära och kära. När nästintill all min vakna tid spenderades på träning och slit med massa smärta blev allt det andra prio 2. Ingen fara med det, inte alls, men allt det andra har varit prio 2 rätt länge så det var välbehövligt att få om prioritera.
Nu ikväll blev det som sagt ett kortare distanspass där tankarna fick flyga fritt i luften och jag riktigt kände hur luften gav mina vingar lite extra energi. Kanske därför pulsvärdena blev bättre än tänkt? Hur som haver så var det ett sådant där klockrent pass som man önskar att alla vore. Det var lagom med smärta och smärtan som kändes var mer som triggande kickar i baken. Men mitt i allt mitt njutande kom ett filmteam förbi och ville filma. Det var en upplevelse! Någon sa en gång att cykling sitter i ryggmärgen när man väl lärt sig det. Idag glömde jag nog allt. Minns jag rätt gjorde jag nog närmre 100 stilmissar, satt fel på cykeln och till råga på det var jag nog högröd i ansiktet. Dessutom, det är fritt fram att kalla mig ytlig nu, funderade jag på varför man aldrig sminkar eller fixar håret när man ska träna? Men äsch, egentligen, vad spelar det för roll? Filmteamet fick sin film och är nog nöjda och glada över det. Typ lika glada och nöjda som jag är över att ha fått känna luft under vingarna igen!