Så stod vi öga mot öga. Döden och jag. Svart mot vitt. Öga mot öga.
Likt en strid utan en given vinnare. Så fort det kunde gå. Och utan förvarning. För vem hade kunnat förutspå detta? Som en blixt från en klarblå himmel en varm sommardag. Som en blixt som träffade mig mitt i livet. Öga mot öga.

Hur fort kan livet förändras egentligen?
Vad krävs för att vi ska stanna upp och fundera?
Varför drabbas några hårdare än andra? Vad stjälper en och vad gör en starkare?
Hur fort kan livet förändras egentligen?

Två sekunder. Vilken tidsmarginal. Egentligen. Två sekunder. Det är vad som kan skilja en vinnare från en förlorare, det är vad som kan försätta ett liv i helvete, det är vad som kan krävas för att man plötsligt ska stå öga mot öga med döden. Så fort kan det gå. Och ändå lever vi på som om vi hade hela livet, som om livet vore något oändligt. Med krass och cynisk syn på livet inser människor då och då dagligen att livet inte alls är oändligt. Lite lösgrus i en kurva gör att en 23 årig kille bryter ryggen, ett semesterparadis förändras till ett helvete av vattenmassor där liv skördas hejdlöst, en ung människa får ett besked om att den bara har några få månader kvar i livet innan en för långt gången sjukdom tar över. De osynliga käftsmällarna haglar och väcker människor dagligen. Dem får människor att inse att livet är här och nu, inte imorgon och inte igår. Det vi vet att vi har är vad som finns framför oss nu, här och nu. Precis nu. För på två sekunder kan allting krossas. Men egentligen, hur många har tänkt så? Hur många har tänkt så utan att ha fått känna på de där två sekunderna? I det stora hela tror jag att det är få. I det stora hela tror jag att det krävs osynliga käftsmällar för att man ska förstå. Förstå hur fort livet kan ta slut, hur skör man egentligen är, bli ödmjuk och tacksam inför livet men kanske framförallt, för att man ska leva fullt ut dagligen. Kanske skulle någon säga att det är av ren självbevarelsedrift som man vägrar känna efter innan något sker. Att det krävs en smärre kraftfull käftsmäll för att man ska vara mottaglig för livets hårda, mörka, kalla och pragmatiska sida. För innan det sker så ska man få tro att allting i livet är ljust och vackert, att liv i onödan inte skördas och att sorg i det stora hela egentligen inte är så fruktansvärd. Man ska få tro så för att våga skapa drömmar, ha målsättningar och våga blicka fram mot framtiden. Kanske skulle någon annan säga att det är fegt och strutslikt att tänka så. För egentligen, rannsakar vi oss själva, hur många tror egentligen att livet är en rosa dröm byggd på små vita moln? Men. Och det är nog den största från av dem alla. Varför skjuter vi upp saker? Varför är mänskligheten funtad på det viset? Är det baserat på den rosa drömmen med vita moln som enbart kan raserar genom en käftsmäll? För egentligen är det rätt lätt. Vad vi vet är vad vi har här och nu. Oavsett hur gärna vi vill så kan vi aldrig vara härskare över framtiden, medan vi tror att vi kan spela ett spel med den så är det den som spelar ett spel med oss. Som om vi vore marionettdockor. Vill man, utan osynliga käftsmällar, inse hur livet egentligen är så glöm aldrig: Vad vi vet är vad vi har här och nu, precis nu.

”I just don’t see the point of waiting”