kärlek med unika känslor

”Det är mörkt. Överallt. In genom sovrumsfönstret faller några strålar från gatlyktan men dem når inte fram till mig. Några människor passerar förbi mitt fönster och jag kan svagt höra deras röster. När klockan slår tio på kvällen spelas en liten melodi och bryter den annars så tunga tystnaden. Det är telefonen som ringer. Prick tio. Precis som varje kväll den senaste månaderna. Jag reser på mig och går mot mitt sovrumsfönster samtidigt som jag svarar. Och där är han. Hans röst. Den där rösten som har en unik förmåga att tränga in i mig, enda in till mitt hjärta. Den där rösten som har en unik förmåga att göra mig trygg även om avståndet mellan oss är en mindre evighet. Den rösten är det som jag kan höra. Hans ord är som en lättsam sommarsång som handlar om livets goda dagar. Vi pratar och minns. Om dagarna vi hade nyss. Eller inte nyss, men sist vi sågs. När vi låg där i snön och gjorde snöänglar hand i hand och tittade upp mot himlen. Så höjs min blick mot skyn. Han säger att han också tittar upp på himlen och stjärnorna. Och för en stund känns det som om vi är precis bredvid varandra. Jag sluter mina ögon och för en kort stund blir det knäpptyst i luren. Där och då delar vi tystnaden och det finns inget skrämmande med det. Istället njuter vi. Av varandras närhet och känslor.

Jag minns vårt avsked. Det hade varit sen kväll och vi hade stått nära varandra. Hand i hand. Några människor hade passerat förbi oss men allt vi hade ögonen för var varandra. När vi får en kort stund att släppt blicken från varandra så hade vi sett ett äldre par. Dem hade lett mot oss och vi tillbaka mot dem. Det hade varit som om vi delade något, kanske hade dem en gång varit i samma sits som oss? Men så hade vi återigen bara fått ögonen för varandra. Några tårar hade börjat trilla och inuti mig hade det gått en kall våg likt den kallaste vinterdagen. Han hade kysst mig, tryckt mig mot honom och jag minns att jag hade njutit av varje kyss och beröring. Njutit lite mer för jag visste att det skulle dröja länge tills nästa gång. Mina tårar hade gjort avtryck på hans ljusgråa tröja och hans tårar hade blandats med mina. Sedan hade högtalarrösten anropat om att det var fem minuter kvar till avgång. Så försvann han. Men nu är det som om han är precis bredvid mig. Vi väver samman våra ord och jag kan höra hur vi båda njuter. Så avslutar vi samtalet. Jag kryper under täcket och tittar upp mot den bäcksvarta himlen med de glimmande stjärnorna. Och tänker att han gör det samma. För i tanken är vi alltid precis bredvid varandra. Var vi än befinner oss i världen, hur många mil som än skiljer oss i från varandra. Så är vi precis bredvid varandra.”

kärlek i sin renaste form