Eftermiddagens/Kvällens sadel och fyspass:
2h tempo:
medelsnitt: 85,1%
max: 91%

1h fys:
medelsnitt: 63,4%
max: 73,3%

det gjorde rent ut sagt in i helvete ont sista kvarten
men jag slet på och orkade hela vägen

Så är det gjort. Ännu en gång. Ännu en torsdag. Och känslan är den samma, dödande. Smärtan som infann sig under kvällens träning håller i sig och tycks inte vilja försvinna. Det gör ont överallt, till och med i örsnibben. Blundar jag, om än för bara två sekunder, så börjar kroppen slappna av, andningen bli tyngre och jag somnar nästan. Ikväll gjorde jag verkligen allt jag kunde, gav allt och lite till. Körde slut på energidepåerna och reserverna, kort och gott, det fanns inget mer att ta av när sista kvarten var avklarad. Då hade jag gjort mitt yttersta. Efter tempot så skrek alla celler i hela min kropp att jag borde strunta i fysträningen men jag tryckte en banan och lite vatten, bet ihop och intalade mig själv att det var nu eller aldrig. Imorgon har jag ju en hel dag att vila upp mig. Så jag bet ihop, försökte finna en fin vänskap med skivstången och vikterna och sedan bara njuta maximalt. Det blev en blandning av axelpress, bänkpress, magövningar, benböj, biceps och triceps. Och tro det eller ej, trots all kopiös smärta, så njöt jag. Njöt av att ha klarat av en hejdundrande tempoåkning och njöt av att känna den tunga skivstången på mina axlar. Tacksam till vad jag har och ödmjuk inför livet. För att jag kan göra det här.  Men sedan kom smärtan som skjuten ur en kanon och träffade både kropp och knopp. Som jag skrev i det tidigare inlägget så var planen för idag att känna mig mer eller mindre död nu på kvällen och jag har lyckats. När smärtan träffar kroppen och knoppen så är det mer eller mindre kört. Då har man tagit all energi som funnits och lite till. Och nu sitter jag här, gråtfärdig och totalt utmattad. Om jag inte vore så förbaskat trött så skulle jag gråta, av smärta och av glädje. Men nu börjar jag se i kors och när som helst kommer mitt huvud slå i min laptop om jag fortsätter skriva. Så, kortfattat, för er som tycker att det här verkar kul, att känna den här smärtan och vara totalt utmattad är hjärtligt välkomna att köra de här passen med mig. För er som tycker att det här verkar som rena galenskaperna och aldrig någonsin skulle vilja prova, hjärtligt välkomna ni också. För hur som haver, nu ska jag gå och agera död i 8h.