När smärtan pulserar i kroppen, ut i varenda liten muskel, så tror man knappt att man ska överleva. Smärtan är total och att blockera den så att den inte når det mentala är en konst i sig. För någon som aldrig har upplevt smärtan är det omöjligt att beskriva den, den måste upplevas. Men det är ungefär som om någon har en snara runt ens muskler och drar hårdare och hårdare. Det är smärta ända ut i fingerspetsarna.
Men ändå fortsätter man. Fullt fokus rakt fram, det är allt som existerar.
Att fortsätta framåt.

Smärta är bara en högre, större och bredare form av njutning.
Galenskap eller rent förnuft? Som jag har tjatat om så är det en dag kvar innan vilodag och nu återstår det att krossa sig igenom dagens sista träningspass. Ett pass som förra veckan resulterade i att jag agerade död i 8h och knappt kunde gå när vilodagen väl kom. Samtidigt var det ett pass som jag hade designat alldeles själv och jag njöt, av varje liten cell i kroppen som kände smärtan. En drog i sin renaste och finaste form, till och med tillåten av Wada. Gårdagen med tempo och intervaller känns knappt, typ, och jag är tok fräsch. Så då är det lika bra att panga på rödbetan och köra på med något riktigt tufft. Tanken lutar åt ännu mer intervaller eller tempo. Om det blir intervaller funderar jag på 4minuters. De har en tendens att sätta sig på psyket och efter en stund driva en till vansinne, men det är lite smått fascinerande samtidigt. Att försöka blockera smärtan och intervallernas brinnande vansinne. Och utmaningar gillar vi ju starkt! Samtidigt är tempo roligare. Det rusar i kroppen, pulsen slår hårt och kraftfullt hela tiden och det är bara att gasa gasa gasa. Kan det bli bättre? Vad det blir får vi se när det är dax. Nu ska jag peppa hjärnan för att vara på toppnivå ikväll när det gäller. Målet för denna dag har hela tiden varit att driva träningen på en sådan vansinnig nivå att jag ikväll känner mig mer eller mindre död. Och så ska det bli. Jag ger mig aldrig.
Slut diskuterat.