Jag älskar solen!
Torsdag morgon, solen lyser, jag knåpar träningsschema och äter ett äpple.

Gårdagens två pass:
Intervaller
medelsnitt: 84,1%
max: 92,7%

Tempo:
medelsnitt: 89,4%
max: 90,2%

Gårdagen var tempo och intervallernas dag. Mördardagen med litet m, för idag har vi nått mördardagen med stort M. Om jag tyckte att jag plågades igår så är det ingenting i jämförelse med vad jag kommer göra idag. Igår försökte jag ligga på så hårt som möjligt under tempodelen och under intervallerna lika så. Provade att ligga på riktigt höga pulsprocenter för att känna den svidande känslan lite extra i kroppen. Under tempodelen var det jobbigt att försöka ligga på en hög och jämn puls just för att man ska ligga på en jämn puls. Det gick trots det rätt okej men jag kände att kroppen har genomgått mycket träning för det krävdes mycket slit och jävlar anamma för att ligga kvar på rätt puls. När det blev intervall dax så upplevde jag av någon anledning det som betydligt lättare än vanligtvis. Det var inte alls samma smärtkänsla trots att pulsvärdena var i sin ordning. Jag har ingen aning om vad som hände igår eller varför det kändes så… det tåls att fundera på med största glädje.

Men ja, som sagt. Nu är det torsdag morgon och några lugna timmar en stund. Eller lugna och lugna. Jag pillrar träningsschema och förbannar mig själv då och då när det inte går att få ihop lätt och snabbt. Men jag pillrar på, äter äpplen och klunkar vatten litervis. För idag är det mördardagen med stort M. Förra veckan var målet för torsdagen att känna mig mer eller mindre död efteråt. Och idag är målet det samma men lite värre, ikväll efter denna dag ska känslan inte vara mer eller mindre död, känslan ska vara död. Stendöd.