Intervaller & Tempo
del1:
medelsnitt: 86,1%
max: 90,8%

del2:
medelsnitt: 89,5%
max: 92,4%

full fart framåt

Stor fet revansch. Inte på intervallerna eller tempot utan på mig själv. Det var med en magisk känsla som jag kände hur även det mentala var med och ville framåt. Jag har fysiskt hela tiden under de pågående four weeks of hell svarat bra men mentalt kom första smällen i torsdags förra veckan. Då kände jag starkt för att ge upp och strunta i allt vad som heter träning. Men jag bet ihop, tänkte att det blir nog bättre och genomförde lördagens distanspass med bravur. Det gick perfekt från start till mål och jag kände mig mentalt superstark även efteråt. Men så kom det en liten smäll igen på söndagen och den höll i sig under hela måndagen. Det var som om någon hade tagit mig och skakat om mig, gett mig lite högerkrokar och en och annan käftsmäll. Tisdagen förvandlades till en lugn kväll där jag grottade ner mig rejält. Ingen träning, inga tankar på träningen utan bara djupt och lugn nergrottning i mig själv. Jag försökte finna svar på frågor och tog Thomas Fogdö och hans bok ”Möta motstånd” till hjälp.
Och dagens intervall och tempo pass gav mig alla svar jag vill ha. Glädjen är återfunnen och jag känner mig pigg och alert igen på det mentala planet. Varför jag enbart tjatar om det mentala är för att det är bara det som har strulat. Fysisk har jag sedan dag 1 av four weeks of hell varit stark och bara blivit starkare. Dock visste jag när jag påbörjade dessa fyra veckor att någonting skulle säga ifrån eller att någon typ av motgång skulle komma. Att det under hela perioden skulle vara en dans på rosor skulle vara för bra och nästan oroväckande istället. Motgångar är inte älskvärda och inget jag föredrar, men dem är paradoxala. I samma andetag som jag säger att jag hatar dem så gillar jag dem. De får mig att växa, utvecklas, bli starkare och bättre. Idag gick intervallerna femtioelva käftsmällar och förlorade stort. På tempot forscherade jag. Allt är i sin ordning och jag njuter. Av att min fysiska status är klockren och att mitt mentala är perfekt. Vad mer kan man begära?