Kortare distanspass
medelsnitt: 87,9%
max: 93,2%

M E D V I N D

jag njuter
av livet, av vad som erbjuds, av träning och av kärlek
efter motgång kommer medgång
och det är då man uppskattar när rälsen läggs i ens liv

En kortare distans är gjord idag. Ett härligt gung pass med schysst musik och tankarna på rätt ställe. Efter att ha pratat med min hemliga superhjälte i något som kan betraktas som en kortare evighet så kände jag mig hel igen. Tänk att det var han som hade saknats dessa dagar då jag grottade ner mig och kände mig allmänt olustig. Jag kan faktiskt berätta för er att mina lite gråa dagar som nyligen var inte alls berodde på träningen som jag en stund trodde utan på privata saker. Lite saknad hit och dit och energidepåer som behövde fyllas på av nära och kära. När nästintill all min vakna tid spenderades på träning och slit med massa smärta blev allt det andra prio 2. Ingen fara med det, inte alls, men allt det andra har varit prio 2 rätt länge så det var välbehövligt att få om prioritera.
Nu ikväll blev det som sagt ett kortare distanspass där tankarna fick flyga fritt i luften och jag riktigt kände hur luften gav mina vingar lite extra energi. Kanske därför pulsvärdena blev bättre än tänkt? Hur som haver så var det ett sådant där klockrent pass som man önskar att alla vore. Det var lagom med smärta och smärtan som kändes var mer som triggande kickar i baken. Men mitt i allt mitt njutande kom ett filmteam förbi och ville filma. Det var en upplevelse! Någon sa en gång att cykling sitter i ryggmärgen när man väl lärt sig det. Idag glömde jag nog allt. Minns jag rätt gjorde jag nog närmre 100 stilmissar, satt fel på cykeln och till råga på det var jag nog högröd i ansiktet. Dessutom, det är fritt fram att kalla mig ytlig nu, funderade jag på varför man aldrig sminkar eller fixar håret när man ska träna? Men äsch, egentligen, vad spelar det för roll? Filmteamet fick sin film och är nog nöjda och glada över det. Typ lika glada och nöjda som jag är över att ha fått känna luft under vingarna igen!

4 kommentarer 2011.03.31

Hard work, dedication and more hard work.
Del 3 av four weeks of hell går mot sitt slut och på lördag väntar vilodag. Men först återstår två dagar av krossande träning och tuff pannbensträning. Idag är det uppe på sadeln hela dagen igenom men imorgon späds cykelträningen ut med styrketräning. Om ni minns vad jag skrev i ett inlägg för ett ta sedan så sa jag att jag under vintern har lagt mer tid på styrketräning och att det nu börjar visa resultat. Eftersom resultaten var mycket goda så fortsätter jag på samma spår även om det inte blir lika mycket tid så blir det ändå styrketräning. Det är ingen specifik träning utan en all round träning där alla muskler från topp till tå och tå till topp ingår. Däremot lägger jag lite extra tid på rygg- och magmuskler för att ha en schysst ställning på cykeln och orka sitta på sadeln i flera timmar.

Om jag fick välja på nytt så skulle jag ändå välja det här.
Trots allt slit. Trots all smärta. Trots all ovisshet.
För vet ni en sak?
Glädjen som infinner sig under och efter går inte att köpa för allt guld i världen.
Det är en glädje som enbart kommer med endorfinerna.

Senare i eftermiddag/kväll ska det nötas sadel i några timmar igen. Det blir lagom krossträning, inget extra ordinärt men inget återhämtningspass. Funderar på att lägga mig mellan 85-90% och få känna mjölksyra i lagom dos. Hur det sedan blir är väl en annan fråga men jag tror att det är en bra nivå eftersom att morgondagen erbjuder allt utom fin och skön träning. Imorgon är det mördarträning innan vilodagen som i sin tur följs av mördarträning. Kan man ha det bättre? Skulle inte tro det va. Det är bara att njuta och le. De dagar då mjölksyran inte pulserar så förbaskat mycket i kroppen är de dagarna man samlar pannben för att orka med helvetesdagarna. Det är enkel matematik. Så idag ska jag njuta, fixa pannben och känna smärta i lagom dos. Visst låter det sjukt? ”Smärta i lagom dos”…
Pain is temporary, glory lasts forever.

11 kommentarer 2011.03.31

När alla andra pratar om hur komplicerat livet är så går vi barfota på
asfalten och det känns som att gå på en gräsmatta.
Vi brukar säga att livet blir vad man gör det till.
Vill man ha ständiga tankenötter som känns omöjliga att knäcka är det fritt fram.
Han och jag föredrar livet som det är, i den renaste formen.
Kanske är det livets erfarenheter som har fått oss att bli som få.
Fått oss att se lösningar istället för problem.
Eller kanske är vi funtade så från början till slut.
Men där går vi barfota på asfalten hand i hand.
När människorna som passerar tittar storögt på oss ler vi.
För att livet är vårt.
Han och jag och ingen annan.
Livet blir vad man gör det till.
På något sätt så känns det som om han och jag ska vara.
Som om det här inte är någon slump utan som om det är meningen.
Kanske är det därför just vi går hand i hand mot strömmen.
Vem vet.

6 kommentarer 2011.03.31

Intervaller & Tempo
del1:
medelsnitt: 86,1%
max: 90,8%

del2:
medelsnitt: 89,5%
max: 92,4%

full fart framåt

Stor fet revansch. Inte på intervallerna eller tempot utan på mig själv. Det var med en magisk känsla som jag kände hur även det mentala var med och ville framåt. Jag har fysiskt hela tiden under de pågående four weeks of hell svarat bra men mentalt kom första smällen i torsdags förra veckan. Då kände jag starkt för att ge upp och strunta i allt vad som heter träning. Men jag bet ihop, tänkte att det blir nog bättre och genomförde lördagens distanspass med bravur. Det gick perfekt från start till mål och jag kände mig mentalt superstark även efteråt. Men så kom det en liten smäll igen på söndagen och den höll i sig under hela måndagen. Det var som om någon hade tagit mig och skakat om mig, gett mig lite högerkrokar och en och annan käftsmäll. Tisdagen förvandlades till en lugn kväll där jag grottade ner mig rejält. Ingen träning, inga tankar på träningen utan bara djupt och lugn nergrottning i mig själv. Jag försökte finna svar på frågor och tog Thomas Fogdö och hans bok ”Möta motstånd” till hjälp.
Och dagens intervall och tempo pass gav mig alla svar jag vill ha. Glädjen är återfunnen och jag känner mig pigg och alert igen på det mentala planet. Varför jag enbart tjatar om det mentala är för att det är bara det som har strulat. Fysisk har jag sedan dag 1 av four weeks of hell varit stark och bara blivit starkare. Dock visste jag när jag påbörjade dessa fyra veckor att någonting skulle säga ifrån eller att någon typ av motgång skulle komma. Att det under hela perioden skulle vara en dans på rosor skulle vara för bra och nästan oroväckande istället. Motgångar är inte älskvärda och inget jag föredrar, men dem är paradoxala. I samma andetag som jag säger att jag hatar dem så gillar jag dem. De får mig att växa, utvecklas, bli starkare och bättre. Idag gick intervallerna femtioelva käftsmällar och förlorade stort. På tempot forscherade jag. Allt är i sin ordning och jag njuter. Av att min fysiska status är klockren och att mitt mentala är perfekt. Vad mer kan man begära?

5 kommentarer 2011.03.30

Längst där inne finns en låga som brinner.
Trots motgångar och motvind.
En låga som aldrig slutar brinna.
Oavsett hur många hjärnspöken som tränger sig på.
Lågan brinner starkt och är fylld av framtidstro och hopp.

Ta med dig motgångar och gör dem till medgångar.
Återigen upp på sadeln. Återigen. Ännu en dag. Ännu några timmar. Men något har förändrats, i varje fall om man jämför med hur känslorna och tankarna gick de senaste dagarna. Dagarna då benen kändes som bly, det mentala var tappat och glädjen bortblåst. Efter en lugn kväll igår utan någon som helst träning känner jag mig nu mer laddad än någonsin. Det är med spänning jag ser framemot att snart hoppa upp på sadeln för 3 underbara timmar. Och det trots att det bjuds på intervaller varvat med tempo. Jag och intervallerna har inte slutit fred, långtifrån, men jag fick mig ett litet fint perspektiv på livet. Frågor som gnagt inom mig fick sina svar och det känns som om jag har hittat ännu en liten del av mig. Och egentligen, det är ju precis vad livet går ut på. Att vända motgång till medgång.
Nu på eftermiddagen/kvällen är det alltså hög tid att återgå till det vanliga och träningsrutinerna. Med både lunch och mellanmål i magen känns de förut så blytunga benen riktigt pigga och nästan helt fräscha. De är med andra ord redo att ge intervallerna en rejäl fight och jag vet redan nu att jag kommer vinna. Varför? Jo för att den här gången har jag dubbelt så stark armé som i måndags. Idag är både kroppen och knoppen på max. Jag är redo och jag kan känna hur det spritter i kroppen!
De här tunga dagarna med mycket snurrig tankar och känslor har jag tagit hjälp av Thomas Fogdö och hans fantastiska bok ”Möta motstånd” som han har skrivit tillsammans med Johan Plate. Thomas och boken är räddare i nöden när livets snören får knutar som trasslar till sig och som för stunden känns omöjliga att lösgöra själv. Och för er som kanske är i motvind nu, glöm inte att våga ta hjälp av andra. Att våga vända sig till någon för att be om hjälp är styrka, det är coolt och det är precis vad man ska göra. För ingen är starkast ensam, tillsammans blir vi starkast och kan förflytta berg.

13 kommentarer 2011.03.30

På en laptop någonstans i världen finns ett träningsschema för våren 2011. Ett schema som är gjort med största noggrannhet och som har blivit granskat både tvåtusen och tretusen gånger. Som ni säkert förstår så är det ett schema som är top secret och som inte kommer släppas förrän den dag det ska testat första gången på riktigt. Tanken är att det ska släppas den 11 april 2011 för den som är intresserad av att se hur det ser ut. Och för känsliga läsare varnas det att det är nog bäst att blunda. Det är en aningen magstarkt. Vem som har pusslat ihop det vet ingen men det ryktas om att det är en berömd varelse som saknar allt vad som heter sunt förnuft och begränsningar. En galenpanna helt enkelt. Om man ska tro på ryktena som går så sägs det att schemat innehåller 10pass och 2 vilodagar. Att det kommer bli tufft kan vem som helst förstå, även den mest otränade. Det är med spänd förväntan jag ser framemot när det släpps, är det så hårt som ryktena verkar vilja göra gällande eller är det egentligen lätt som en Findus plätt?
Det återstår att se. Top secret var det ju…

11 kommentarer 2011.03.29

Vilodagar kan tydligen klonas när forskarna får sin vilja igenom..
Det var platt fall igår. Som att hoppa från trean i hopptornet och göra magplask. Den svidande känslan mot huden när man når vattnet och lugnet som når en när man kommer under vattenytan. Igår var som ett magplask. Intervallerna igår kväll blev likgiltiga och det fanns inte den minsta lilla tillstymmelse av glädje. Jag satt där på sadeln, trampade lite halvdant och funderade några gånger på om jag borde sluta, kliva av och lämna cykeln. Som en äkta skilsmässa. Men jag satt kvar, lite heder i behåll, fick ett godkänt medelsnitt men inget mer. Definitivt inget mer. Kröp till sängs med en miljard frågor. Funderade långt in på små timmarna och försökte känna efter från topp till tå.

• Vad är det som är så förbannat fel?

• Varför går det inte?

• Vad är det som har hänt?

• Var blev jag överkörd?

Jag fann rätt många svar. Både träningsmässiga och personliga. När natt blev till morgon vaknade jag upp med en rätt behaglig känsla i kroppen. Svaren var funna. Thomas Fogdö hade ännu en gång lyckats reda ut alla knutar på mina livstrådar och jag är honom evigt tacksam. Men kvällens återhämtningspass blir inställt. Av rent förnuft. Det handlar inte om att jag ger upp eller inte orkar mer. Det är kort och gott ett sunt val som jag aldrig hade tagit för något år sedan. Då hade jag kört på och stoppat huvudet i sanden. Men nu lyssnar jag på kroppen. Erfarenheterna säger att det är bäst, i längden och jag tränar inte för stunden utan för att hålla i längden. En tisdag blev en vilodag kort och gott.

14 kommentarer 2011.03.29

Intervaller
medelsnitt: 84,6%
max: 87,1%

m o t v i n d
det mentala har fått sig en smäll.
jag tror att jag blev överkörd både två och tre gånger.
det sägs att det som inte dödar härdar.
jag vet i sjutton om jag tror på det.
ge mig flyt.
m e d v i n d

Någon gång sa någon att kroppen och knoppen är ett och samma. Som om de lever i en symbios där de ständigt samarbetar. Vem som än sa så så har den fel. Kroppen och knoppen är två vitt skilda saker. Idag fick jag det svart på vitt. Kroppen ville krossa intervallerna och ge dem mer stryk än de någonsin fått. Knoppen hade ingenting att ge. Från det att jag satte mig på sadeln tills det att passet var slut fanns det ingenting. Inte en enda gnutta av vilja eller jävlar anamma. Glädjen var dessutom knapp. Vad har hänt? Var tog allt vägen? Del tre av four weeks of hell har påbörjats och känslorna som fanns första veckan är bortblåsta. Det är som om någon har kört på mig både tre och fyra gånger. Det är längesedan jag kände så här. Sist var i vintras om jag minns rätt. En vecka då det mentala var kört i botten. En vecka, vad är det? Egentligen. Men det är inte samma känslor som far runt i mig den här gången. den här gången skrämmer det mig. Och det är det som får mig att tänka till och inte bara gasa. Vad är det som pågår? Kanske är det mer än att träningen festar på. Kanske är det personliga känslor som spelar in. Jag vet inte, inte än. Men den här gången kommer jag inte blunda eller sticka ner huvudet i sanden. Den här gången kommer jag känna efter. På djupet.
Dagens intervaller var en plåga. Medelsnittet blev hyfsat men inte mer. Det var en enorm frustration att känna hur kroppen ville men inte psyket. Jag försökte trycka på, ge järnet och hitta djävulens horn men det blev liksom som platt fall. Tack vare att kroppen är i galet bra form så blev medelsnittet ändå helt okej och intervallerna fick ingen lätt seger. Men dem vann. Och det gör mig samtidigt riktigt förbannad. Jag är inte den som brukar ge upp. Jag brukar alltid hitta det lilla sista och klämma till enda in. Men nu är jag här. En aningen överkörd och full av frågor. Idag går jag till sängs med femtioelva miljoner frågor att hitta svaret på. Till min hjälp har jag Thomas Fogdös bok ”Möta motstånd.” Snart ska allting vara i sin ordning… det måste det vara.

7 kommentarer 2011.03.28

Jag skulle aldrig sluta.
Aldrig. Oavsett hur ont det gjorde. Aldrig.
Det finns bara en väg.
Och det kommer alltid bara finnas en väg.
Rakt fram, så fort det bara går.
Ordet sluta har aldrig och kommer aldrig existera.

Vill man så kan man, precis hur länge som helst.
Intervaller. Det kommer bli dagens sista träningspass. Intervaller. Sug på ordet och svara på min fråga:

• Finns det någon som vill göra mig sällskap?

Som ni vet har jag och intervallerna denna vinter haft ett mindre krig mellan oss. Jag har laddat min armé och intervallerna sin. Det har varit en kamp utan dess like där det aldrig har funnits en given vinnare. Idag är det intervaller igen, precis som tidigare veckor och jag har en svag armé. Kroppen börjar kännas slutkörd och det energin börjar tryta. Dagarnas träning är vansinniga och då och då kliar jag mig i huvudet och funderar på hur länge till jag egentligen kommer orka. Det är inte lång tid kvar av four weeks of hell men jag undrar om jag har vad som krävs för att stå ut två veckor till. Men samtidigt så undrar jag vad som händer om jag ger upp, hur mycket kommer jag ångra mig? Eller är det kanske rätt val? Trots att kroppen ger mig alla svar jag vill ha så är det nu det mentala som börjar svikta. Jag biter ihop och kämpar på framåt. Använder mig av dem i min närhet och ger mig fan på att orka det här hela vägen in. För om två veckor, om två veckor kommer jag andas ut, glädjas över att jag orkade hela vägen och resultatet kommer vara att jag har blivit femtioelva gånger starkare både fysiskt och mentalt. Men just nu tryter energin och jag behöver en spark i baken. Ikväll kommer det svida på intervallera… ska jag vara ärlig så är det med skräck som jag ska avverka dem. Skräck var ordet.

7 kommentarer 2011.03.28

Måndag morgon och jag kan känna hur lugnet genomsyrar mig.
Jag älskar mornar. Det är något med det där att vakna upp till en ny dag, nya möjligheter och nya upptäckter. Visst låter det kliché? Men visst låter det underbart ljuvligt samtidigt? För mig är det det sistnämnda. Att kliva upp på morgonen, ordna en stor härlig frukost, njuta och läsa tidning eller ta in nyheter via tv. Och sedan fylla dagen med härligheter som förgyller livet. Allting går ju självklart inte som man vill utan ibland går det åt skogen och trubbel uppstår, det är ju trots allt livet det handlar om, men samtidigt, allting går ju att lösa på något sätt. Och nu är det morgon, en solig underbar sådan och jag njuter av lite bra musik och läser DN online.
Måndag morgon och jag kan känna hur stoltheten genomsyrar mig.
Andra delen av four weeks of hell är över och idag börjar den tredje. Förra veckan var en halvmotgång om inte en hel. Det var bestämt slit från början till slut och under lördagens distanspass började känslan av glädje att återkomma. Det var även en känsla av stolthet. Att jag inte hade gett upp även om kroppen stundvis skrek och bad mig om det. Torsdagen var hemsk. Eller nej, inte hemsk. Den dödade mig. Under den träningsdagen tänkte jag ge upp, flera hundra gånger för det gjorde så ont och jag var så slut. Men jag gav mig inte. Jag vet egentligen inte varför jag inte gav mig men jag tror att jag någonstans visste att klarade jag av alla de där tankarna och känslorna så är ingenting efteråt omöjligt. Och jag klarade det. Inte med pang resultat men jag klarade det och det är huvudsaken.
Måndag morgon och jag kan känna hur kärleken genomsyrar mig.
Underbara vackra fantastiska älskade ljuvliga. Vilket leende han har. Och vilken blick. Trygg och omtänksam rakt igenom. Varje gång den där blicken möter mig och varje gång han ler eller öppnar sin mun och orden flödar så hamnar jag i trans. Skulle någon teckna av en bild av de tillfällena så skulle jag nog stå där med lite vidöppen mun och med stora ögon och bara titta på honom. Galet det låter va? Men jag hamnar i trans. Blir lite kallsvettig och fnissar som en liten flicka. Men samtidigt älskar jag den känslan. När det pirrar i magen och känslan av välbehag och kärlek genomsyrar mig. Han gör något med mig som ingen annan någonsin har gjort.

6 kommentarer 2011.03.28