Smärtan som ibland uppstår på träningspassen är fruktansvärd men samtidigt ger den en kick man inte vill vara utan
Har du känt den plågsamma pumpande smärtan?
Gårdagens intervaller på kvällen sitter fortfarande i, inte fysiskt kanske men mentalt. Jag minns dem och ryser av obehag. Jag är väl medveten om att jag i några tidigare inlägg har skrivit att intervallerna är min nya förälskelse och att vi har grävt ner vår hatkärlek och ersatt den med ljuv och fin nyförälskelse. Gårdagen tog kål på den förälskelsen direkt. När mjölksyran sprutade ur öronen och jag hade velat gallskrika som en stucken gris så förklarade jag återigen krig mot intervallerna, ett krig jag bestämde mig för att vinna. Till vilket pris som helst. Så jag samlade min armé, försökte stänga in mig i min bubbla som är skottsäker och gjorde upp en plan. Planen löd kortfattat att smärta är ett måste. Ni vet ”Blod, svett, tårar och kopiöst med smärta” är ju framgångsreceptet och eftersom jag kunde känna blodsmaken i munnen, hur svetten rann över hela kroppen, tårarna brännande bakom ögonlocken så saknades ju bara den medvetna känslan av smärta. Och tro mig när jag säger att när jag väl öppnade eld mot intervallerna så kom smärtan, som skjuten ur en kanon och träffade mig mitt i prick. Men istället för att stjälpa mig och min armé så gav det oss kraft och ett jävlar anamma för att ge igen, hårdare och så smärtsamt det bara gick att göra. Vi stred på öppet fält och använde oss av både fula grimaser, muskler och en och annan klunk vatten. Kriget blev fruktansvärt där intervallerna tillslut fick ge sig efter bra motstånd. Själv kunde jag alltså titulera mig som vinnare och belåtet njuta av den enorma kicken kriget gav samtidigt som jag psykade intervallerna och kallade dem klenisar. Frågan är hur smart det egentligen var för som ett oönskat brev på posten kom just ett brev från intervallerna där de förklarar krig. Men innan det ska jag samla min armé, stänga in mig i min skottsäkra bubbla och meditera lite under ett återhämtningspass för att vara i toppform när kriget återigen är här.
Jag ger mig aldrig, snart är det upp till kamp igen och jag ska vinna.
Kommentarer
2011.02.15 - Malin I Form
Haha ja men så känner jag också! Dessa är mer som Swebar, medan de jag gjorde häromdagen känns betydligt nyttigare. De innehåller dock lika många kcal!
2011.02.15 - Hockeyfrugan
De vann idag :) Härligt värre.
Förresten, jag antar att det känns riktigt bra att vara fullt frisk igen och kunna köra på som vanligt :)
2011.02.15 - Marcus Å
Man ska aldrig ge sig!
2011.02.15 - Emma
Jo, precis! För ett tag sen var jag mer överväldigad av kärleken. Men blir nog mer när man är i ett förhållande igen!
2011.02.15 - Alexandra
Oj! Imponerande med någon som orkar med så mycket cykling. För mig är det ett nödvändigt ont, med tanke på nästa års utmaning!
Du verkar ha en härlig inställning! Helt rätt att aldrig ge upp! :D
2011.02.15 - Kalle
sv: hehe tack för den kommentaren ;)
2011.02.15 - Sandra
Go, go, go grymma tjej! =) Klart du ska vinna. Du har helt rätt inställning. Kriga till målet – ALDRIG ge upp. Go for it.
Haha tack så mycket :) Jag gillar’t. Mackan var mindre road av sin pratbubbla om choklad och tårar;) Men jag tyckte det var kuuuuul!
2011.02.15 - Malin-Charlotta
Klenisar. Det VAR vågat, men lite häftigt kaxigt. Gillart.
Det där kriget som kan trycka fram stora tårar i ögonen. Den där smärtan som får slagskämpen i kroppen att vakna ursinnig och så stridslysten att det ryker ur näsborrarna. Till varje pris ska den vinna för att sedan kunna linda in sig i en mjuk och omhändertagande mantel som smakar seger. En mantel som reparerar tills det är dags till nästa omgång av krig. En återhämtningsmantel.
Idag när jag kom hem var jag helt totalt slut efter mina intervaller. Benen är fortfarande varma och sticker. Men kicken och vinsten, den smakar underbart i kropp och själ.
2011.02.16 - Johan
Ja, där ser du, Matilda, intervaller är fanimig inte kul! :)
SV: Ja, det är intressant. Att vi ändå ofta har samma åsikt, men vägen till åsikten ser inte alltid likadan ut.
Allt är upp till en själv huruvida man ser det som ett problem eller inte, men nja, jag ser nog tyvärr ändå bristen på körkort som ett litet hinder. Det försvårar saker och ting, även om det så klart inte är något livsavgörande att inte kunna ta körkort. Begränsad blir man dock, det tycker jag, men som sagt, det är upp till en själv vad man ser som problem och inte.
Men nu vill jag höra, vad skulle du ha för lösning på detta i så fall? :)
Ang. kärleken så går de där 2 du nämnde lite hand i hand tycker jag. Allting känns sådär jätterätt, så är det ju, samtidigt som man med tiden inser att den andre inte är så fullt fullkomlig som man först trodde. Alla har sina brister och fel, ingen är felfri, men man älskar varandra lika mycket ändå, trots de brister den andre har. Man märker och ser att den andre inte är helt perfekt”, för det är ingen, men för en själv är den andre så perfekt det över huvud taget går att tänka sig, man accepterar dennes brister och fel, utan att för den sakens skull älska mindre. Allting känns fortfaranfde lika rätt som i början, då man kanske inte hade sett den andres brister och fel i nyförälskelsens skimmrande ljus. Så tror jag. De hänger ihop med varandra. Allt känns lika fullkomligt rätt, man älskar precis lika gränslöst och villkorslöst, även om man ser brister och kantstöttheter hos varandra.
2011.02.15 - Susanne
Som nu experimenterar i köket igen och hoppas på att den kakan oxå blir grym… ;) <3