Jag går in i omklädningsrummet med långsamma steg. Benen svider sådär otäckt efter ett rejält mördarpass. Egentligen svider hela kroppen. Under en timme har jag lekt bland vikterna och härjat runt bland skivstängerna. Jag sätter mig ner på bänken i omklädningsrummet och försöker andas bort den svidande känslan med långa djupa andetag i hopp om att den ska försvinna. Jag knyter upp löparskorna och böjer mig ner för att ta av mig dem. Aj. Låser upp skåpet och tar fram den tunna löparjackan som hänger där inne. Stapplande tar jag mig ut till cykeln som står vid cykelställen. En ljummen sommarkväll slår emot mig och jag kan se en vacker solnedgång. Jag låser upp cykeln, pluggar in hörlurarna och väljer en spellista. Det blir spellistan ”Kärlek”. Jag sätter mig på cykeln och cyklar hemåt. När jag cyklar igenom en av parkerna på vägen hem möter jag en familj som är ute på promenad. Ett av deras barn har nog precis lärt sig cykla för han vinglar ovant fram över hela cykelbanan och ser livrädd ut. Jag minns precis hur det var när jag var liten och lärde mig cykla. Första gången då pappa hade sagt att nu trodde han minsann att jag skulle klara mig själv. Och så provade jag. Och det fungerade men oj så rädd jag hade varit. Krampaktigt hade jag hållit i styret och bett till mina inre gudar om att inte cykla omkull för den där asfalten gjorde ju sådär svidande ont när man landade på den. Den lilla killen håller lika krampaktigt i sitt styre och fullt fokus på asfalten så han verkar inte märka att jag kommer. Jag cyklar upp en bit på gräsmattan för att inte störa eller skrämma livet ur honom och så fortsätter jag min tur hem.

Jag möter fler människor. Unga som gamla, jag cyklar förbi en lekplats och det susar till i min mage. Jag minns så väl den susande känslan när man gungade upp i det blå när man var liten, även om man var knappt en meter ovanför marken så var det som att flyga högt uppe i det blå. Låtarna på ipoden rullar på och jag har en sådan där underbar känsla i kroppen. Jag svänger in på gatan där jag bor och ser att mamma har planterat nya blommor i blomlådorna där vi bor. Jag låser upp förrådsdörren och ställer in cykeln. På väg mot vår ytterdörr möter jag en av våra grannar. Han är en äldre man som alltid är propert klädd med ljus beige kostym, vit skjorta, hatt och nyputsade skor i svartlack. Artigt hälsar han på mig när jag ler mot honom.  Jag öppnar vår ytterdörr och slås emot av doften från kvällens middag och hör röster från köket. Nyfiket skyndar jag mig in i mitt rum, öppnar träningsväskan och snabbt går det. Ur med sulorna, upp med kläderna på tork, häller ur vattnet ur flaskan och hänger upp väskan så fukten försvinner. Sedan rusar jag tillbaka in i mitt rum, lägger ifrån mig nycklar och mobil och andas två andetag innan jag går in i köket. Där står mamma och pappa med mat högt och lågt. I sofforna sitter några släktingar till oss och köksbordet är uppdukat för alla. Det luktar så där underbart gott som det alltid gör när mamma och pappa lagar mat.  Pappa frågar hur träningen har gått och om det var några på gymmet som han känner. Jag berättar att det var några där, och att jag på väg till omklädningsrummet mötte mannen vi kallar för zebrabyxa, just för att han ofta har på sig byxor i zebramönster. Vi pratar och skrattar. En gemenskap av kärlek och närhet. Vi njuter av maten och pratar om allt mellan himmel och jord. När min mage är full av mat lutar jag mig mot pappas axel och njuter. Av livet, kärleken, närheten och gemenskapen. Pappa lägger armen om mig och jag får den där underbara känslan i kroppen.  Det här är en helt vanlig sommardag hemma hos oss. Hos mig och min älskade familj.