Den rusande glädjen. Den totala lyckan. Det är som att vara nyförälskad varje gång. Dag efter dag, om och om igen gör jag det. Sitter där på sadeln. Förflyttar mina gränser ännu lite till och känner blodet rusa i kroppen. När jag sluter mina ögon för att verkligen känna känslan in i minsta detalj kan jag känna hur lungorna andas, hjärtat pumpar och musklerna tar i. Då och då på träningspassen tar jag mig friheten att sluta mina ögon och känna efter. Jag tillåter mig att njuta trots smärtan som värker i kroppen och trots mjölksyran som sprutar. För trots smärtan och mjölksyran så är det glädjen som dominerar. Att känna det där ruset, ett rus som är ungefär som att vara nyförälskad. Ett rus som måste upplevas för att man ska kunna förstå hur det är och inte ens då kan man förstå för det är olika för alla. Precis som förälskelse. Inte trodde jag att man kunde känna så här för en idrott och inte trodde jag att jag skulle vara beredd att viga den största delen av min tid till en idrott. Aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så hemma. Ibland suckar jag och motivationen och inspirationen är körd i botten men aldrig, aldrig någonsin har glädjen uteblivit efteråt. Gång på gång kommer den som ett rus efteråt och jag kan känna hur fjärilarna flyger i magen och hur deras energi sprids i hela min kropp. Att cykla är som att flyga fram. Det är som att om och om igen vara nyförälskad. För det spelar ingen roll hur ont det gör, hur jobbigt det är, hur mycket arbete och tid det krävs. För hur det än är, hur vidrigt och otäckt smärtsamt det ibland är så är det här i grund och botten bara två saker. Total glädje och total lycka. Jag älskar att sluta mina ögon och få känna hur varje liten cell arbetar och älskar tillståndet den befinner sig i. Det må vara fruktansvärt jobbigt och det må ibland driva mig till vansinne. Men det är även det här som är en av de delarna som får mig att känna mig som den lyckligaste på den här planeten, i vårt universum. För allt vad träning egentligen är.