”Du påminner mig om allt jag inte längre har”
Din blick är som fastgjuten i mitt minne.
Din blick men kanske främst dina ord.
”Du påminner mig om allt jag inte längre har”
Som taget från ingenstans sköts orden rakt in i mig.
Allt du inte längre har.
Har ni någon gång känt tacksamheten i sin renaste form? Tacksamhet över att få leva, över att få göra något ni älskar, över att bli älskad eller över något andra ser som nonsens. Jag brukade ta saker för givet, allt och lite till, till och med kärlek. Jag brukade inte reflektera så mycket över saker och ting, just go with the flow. Men jag växte med mina erfarenheter började reflektera och sluta ta för givet. Jag började påminna mig om att leva i nuet och strunta i dåtiden och framtiden, för saken är ju den, allt man vet är det man har här och nu. Men även om jag började känna mig tillfreds med min inställning till både ting, livet och kärlek så fick jag det svart på vitt. Jag tar fortfarande för givet. Inte kärlek, inte livet, inte ting, inte dem jag älskar, inte dem som älskar mig. Men. Men jag tar fortfarande för givet att min kropp alltid ska fungera så som den gör nu, lite den machoinställningen om att man är odödlig. Att jag en dag kommer dö har jag såklart insett för längesedan, men för mig har tanken att jag på två sekunder kan få min kropp krossad aldrig existerat. Inte så här tydligt i varje fall. Jag har skadat mig men alltid läkt, alltid kunnat bli helt återställd. Och aldrig tänkt på att något annat faktiskt kan ske, jag har i varje fall inte närt den tanken. Kanske skulle någon säga att man inte gör det av ren självbevarelsedrift. Jag har skrivit och publicerat inlägg om tankar kring om hur det vore att krossa sin kropp så mycket att den skulle tappa funktionen den har idag, men jag har, trots dem inläggen, tagit min kropp för givet. Jag ska kunna gå, cykla, springa, böjda och bända på min kropp. För så har det alltid varit. Och det som alltid har varit tror man ofta alltid ska förbli. En del av mig vill tro att det är bra att ta vissa saker för givet, att att grubbla för mycket eller känna för stor tacksamhet i längden inte är bra, men en annan del av mig vill tro att tacksamhet är bra, att det stärker livet och ens tillvaro. Just nu, i detta nu, så känner jag en enorm tacksamhet över att jag har min kropp i det format som jag vill, fullt funktionell och hel. En tacksamhet för att jag kan göra vad jag vill med min kropp, gå på en gräsmatta och känna gräset under fötterna, cykla tills benen brinner av mjölksyra, springa så fort som benen bär, utföra yoga och stå i de mest avancerade ställningarna. Men, lite då och då, fast kanske egentligen mest i det stora hela, så vill jag, av ren självbevarelsedrift, aldrig sluta ta min kropp och dess funktioner för givet. Kanske låter det egoistiskt eller kanske låter det bara sunt, hur som så är jag här och nu mer än tacksam över min kropp. Över allt jag kan göra med den. Och jag hoppas att jag tar tillvara den på bästa möjliga sätt, för då påminner jag i varje fall dig med heder och tacksamhet om allt du inte längre har.
Kommentarer
2011.02.21 - Sandra
Ibland behöver man vara ödmjuk och tacksam inför det man har :)
Det är sant, allt kan hända när det är dags för roadtrip. Det är härligt. Alltid skönt att komma till något nytt liksom :)
2011.02.21 - Emma
Okej, ja ibland är det fint med en text med. Tack ska du ha :}.
Hoppas du haft en trevlig kväll och helg!
2011.02.21 - Susanne
Ja det är jue tur att han inte ser ut som på bilden i inlägget här… :S Jag verkar dock vara utan hjärna för jag kommer inte ihåg någon snygging… :D
2011.02.21 - Elin
Precis så tänkte jag också. Allt som funkar hittils, varför skulle det inte fortsätta så? Men jag tror ordsråket ”åren lär ut det dagarna inte visste” också gäller vår kropp. Varje dag är en dag, så inte märker vi varje dag, eller ens för vecka, att vår kropp faktiskt slits ut och tids nog, inte i din ålder kanske, så börjar det gå neråt med formen. Då menar jag inte i din ålder som ålder i år, utan åldern på kroppen. Eftersom jag slutade vara klok nog att tänka som du så är min kropp lite närmare slut än din, men du är också en människa som älskar din kropp och vad den kan göra. Och det ska man vara glad för. För med alla dess miljoner funktioner och processer vore det inte konstigt att mycket går fel med den, att celler reagerar fel, kromosomer saknas, njursvikt kommer – massor massor av anledningar som vu inte tänker på att vi ska vara glada för.
Toppen måste komma någongång, kanske inte direkt efter botten, men det märker man nog efter vägen. Jo, just nu, för denhär kvällen är det rätt okej. Ovanligt, annars har det varit lite buttert. Vad händer hos dig?
kramar
2011.02.21 - Susann
tänkvärt inlägg.
Kram till dig :)
2011.02.21 - Malin I Form
Sv: Jaa, jag var ständigt förkyld på vinterhalvåret när jag inte tränade men nu har jag klarat mig sen i höstas! Wooho!
2011.02.21 - Emma
Så bra! :)
Min helg har varit helt okej faktiskt. Har lov nu i en vecka, så det är skönt!
2011.02.21 - Malin-Charlotta
Den mänskliga faktorn glömmer med tiden. Det fanns en tid då jag inte klarade av att lyfta, springa eller sitta på grund av smärta. När prestationen suger sig fast runt min kropp för hårt i min nuvarande idrott, får jag envist påminna mig om hur min tillvaro än gång var och att jag inte ska ta för givet att jag kommer fortsätta livet igenom med att vara hel. Då, på den tiden..fanns det stunder jag aldrig trodde jag skulle kunna klara av tex springa ingen…och idag…är jag oerhört tacksam i den renaste form att jag hade fel, att min drivkraft och min vilja släpade mig fram genom rehabiliteringen.
Ibland tar jag ändå för givet, trots mina erfarenheter. Jag inbillar mig att jag är Stålkvinnan. Min mänskliga faktor får mig att glömma hur det än gång var, för om den hela tiden skulle påminna mig, tror jag det skulle äta upp mig inifrån och hindra mig i min utveckling. Vi har både av och på knappar i våra minnen, för ibland behöver vi vår tacksamhet mer och ibland behöver vi ”Stålkvinnan” mer, beroende på vad vi ska prestera. Men….. när jag tappar bort mig själv för långt, riktigt långt.. brukar livet hjälpa mig genom ett uppvaknande. Det kan vara ett möte med människa, en text eller en signal från min kropp, som säger: Malin, du får inte tappa din tacksamhet. Inte ta för givet. Samtidigt som du måste våga leva och satsa.
Det är en hårfin balans…livet
2011.02.21 - Malin-Charlotta
Och du, min saffrans lax är en förtrollande matupplevelse. Lite förvånad själv faktiskt, att jag lyckades ”bara sådär”.
Däremot tror jag att det är jag som behöver hjälp och tips i köket och inte du …;-)
2011.02.21 - Sandra
Jag får hoppas på det, och det blir snart. Det finns ju ingen tid att ställa om i denna serien alltså. Jag får magsår! Två träningspass, sen är det match igen på onsdag så det gäller att verkligen klicka nu, hitta revanchlusten och att VILJA visa sina fans att de KAN och VILL ta sig till slutspelsserien. Och jag ska försöka locka folk att vilja heja på. Efter insatsen igår har jag jobb att göra ;) Men det är inspirerande på sitt sätt.
Det är otroligt komplicerat, som de flesta saker.
2011.02.21 - Christer
Många gånger tar man det mesta för givet. Man uppskattar det man har aldeles för lågt och strävar efter det man inte har.
2011.02.22 - Johan
Att ta saker förgivet är farligt. Ändå gör vi det, mer eller mindre medvetet, om vad det än må vara. Tyvärr.
Jag tycker inte man ska ta någonting förgivet, inte ens de mest självklara saker, för som sagt, man vet aldrig hur länge det finns kvar där. Då, när det inte längre finns där, då står man där och ångrar att man inte var mer tacksam än vad man var för det/den fina man hade. Man tar ofta alldeles för mycket förgivet och tänker inte på det fina man faktiskt har, det fina man borde vara betydligt mer tacksam för än vad man ofta är.
2011.02.21 - Susanne
Du ser du har nog bättre minne än mig… Men det var nog bara för att det var en fin cyklist på omslaget det… ;)