Du är som vackrast när du är svettig och har kört slut på dina energidepåer.

Det är sen kväll och så har dagen kommit. Under några korta dagar har tiden varit på våran sidan och vi har varit varandra nära varje liten sekund som gått. Han håller om mig hårt och när han lägger sin haka på mitt huvud och trycker mig mot hans bröst kan jag känna våra hjärtslag. Hur de slår i takt. Det känns som om vi båda är rädda och att ensamheten så sakta börjat krypa på oss. Jag vet att det kommer dröja flera veckor innan vi ses igen och i mitt hjärta känns det som om någon sakta och plågsamt skär bort en bit. Som om någon tar bort en bit jag för en stund har fått låna. Mina tårar bildar små blöta fläckar på hans ljusgråa tröja och jag kan känna hur han trycker mig ännu hårdare mot honom. Han kysser min hals och jag kan känna hans doft, hans närhet. Hans armar runt mig och mina armar runt honom. Här skulle jag kunna stå i all evighet. Han är min energi, mitt syre, mitt vatten, min mat. Han är min andra hälft. Från högtalarna kan vi höra en röst säga att det är dax för avgång om fem minuter. Det svider, värker och gör krampaktigt ont i hela mig. Han tar mitt ansikte i hans händer och jag kan se att han också gråter. Vi kysser varandra ömt och hans mjuka läppar får mig att ta några lugna andetag. I kör säger vi att det är är ju ingenting, om några veckor ses vi igen. Han smeker min kind och torkar bort några tårar. Jag viskar hur mycket jag älskar honom och att jag aldrig kommer lämna hans sida, jag finns så länge han vill och inga avstånd är för långa för vår kärlek. Han svarar med att säga att jag är allt han någonsin kunnat drömma om. Så släpper han taget, tar min hand och våra blickar möts. Sakta kan jag känna hur våra händer släpper taget om varandra och så försvinner han bland alla människor. Tårarna rinner och när han vänder sig om en sista gång kan jag se hur tårarna trillar nerför hans kinder också. Ute är himlen kolsvart och jag kan se hur stjärnorna glittrar som de dyrbaraste diamanterna. En av stjärnorna lyser lite starkare och jag tänker, att kanske tittar han också upp mot himlen nu på samma stjärna som jag tittar på. Luften ute är kall och det knarrar när jag sätter mina fötter på den vita snön. Jag tänker på promenaderna vi tagit de här dagarna, på snöänglarna vi gjort och på honom. När jag hör ljudet av hans hjärta faller alla mina pusselbitar på plats. När hans läppar är mot mina är det som om tiden står stilla. När han säger att han älskar mig spelar inget annat någon roll. Avståndet håller oss ifrån varandra men egentligen, vad spelar det för roll när man i tanken alltid är precis bredvid varandra? En gång i tiden, det var en torsdag då solen lös så förändrade han mitt liv. Då, nu och för alltid.