För allt vad du är.
Låt mig få stanna hos dig.
Var inte rädd. Det är du och jag tillsammans.
Vi bär varandra.
I medgång. Och i motgång.
För att jag älskar dig. Precis som du är.
För allt vad vi är.

Den värmande känslan. Känslan av total upprymdhet, trygghet och känslan av oändlighet. Det är något speciellt när de där känslorna bygger bo i ens kropp. Kanske något så speciellt som kärleken det självt. Förr funderade jag på vad kärlek var, på hur det kändes och kanske lite extra på hur jag skulle veta när jag hade träffat den rätta. Skulle någon främmande person på stan komma fram till mig och säga: ”Nu har du träffat den rätta” eller skulle det vara något som med tiden skulle visa sig. Långt tillbaka funderade jag även på hur den första kramen skulle kännas, den första pussen och såklart, den första kyssen. Skulle det pirra i magen, skulle min fot lyfta sig som i filmens värld eller skulle jag bli för generad så att jag skulle springa därifrån? Som sagt, jag grubblade mycket på kärlek förr. I början på tonåren då jag tror de flesta gör det. Men det var även i tonåren som jag fick mitt livs riktiga första kärlek. Nu var det äkta kärlek, inte som när man gick på dagis och blev ihop med sin bästa kompis, utan nu var den äkta. Och det var han som gav mig min första puss. Jag minns att vi stod i ett grupprum på skolan och det var kolsvart. Jag kunde höra hur våra hjärtan slog, och jo minsann, det pirrade i magen och jag var generad. Men jag stannade. Lite smått tafatt pussade vi varandra och även om det inte var perfekt och även om den inte var som på film så minns jag den som om det var igår. Det gick en hel del månader men sedan tröttnade nog vi båda och jag fortsatte grubbla på kärleken. Men så hade några år plötsligt gått, jag hade blivit större och så vips hade jag upplevt min första riktiga kyss. Om första pussen fortfarande är ett starkt minne är kyssen obeskrivbar. Jag minns allt. Platsen, tiden, färgerna, känslorna och jag minns att det var där och då jag fick den där känslan. Känslan av att vilja lägga benen på ryggen och springa. Så generad var jag. Men min första kyss blev inte tafatt eller dålig. Den var perfekt. Den kändes i hela kroppen, från tårna ända upp i huvudet och förälskelse var ett faktum. Jag var hög på kärlek. Hög på kärlek och trodde att nu hade jag hittat rätt. Men jag fortsatte grubbla. Och nej, det var inte rätt, trots den perfekta första kyssen. Den förbannade kärleken. Jag grottade ner mig ordentligt och kliade mig i huvudet: ”Vad är äkta kärlek? Vad är oändlig kärlek? Hur vet man?” Och grejen är ju den. Man vet inte och man kommer aldrig veta. För vad som sker imorgon, nästa vecka, om två månader eller tjugofyra år vet ingen. Men jag vet en sak och det är, när kärleken som är rätt här och nu har kommit så slutar man fundera. Grubblerier och de tusentals frågorna är bortblåsta. De spelar ingen roll längre. För vad som spelar roll är han och bara han. Att man delar den förbannade kärleken med honom och ingen annan. Och faktum är, jag har slutat grubblat och funderat. Mina frågor är bortblåsta. Han är huvudsaken.