”Like a star, like a hero
love will survive
oh, taking the fight
is the life of a hero
staying alive
This is a story
of love and compassion
only heroes can tell
heroes can live on their own
but heroes never die alone”
Fredrik Kempe

Svetten rinner. Adrenalinet pumpar. Smärtan värker. Tårarna bränner. Lungorna andas. Hjärtat slår. Smärtan susar runt i kroppen likt ett elakartat virus som sprider sig på rekord tid. Överallt smärtar det. Ur öronen sprutar mjölksyran och energidepåerna är slutkörda. Skulle jag öppna munnen skulle där komma ett vrål utan dess like. Fysiskt har jag ingenting kvar, allt är tömt, men mitt mentala driver mig. Driver mig till att orka ännu lite till, tills kroppen ger upp och jag är totalt slutkörd. Då slutar jag.
Sista minuterna. De är dödens minuter. Då min kropp är så totalt tömd att den knappt orkar  då kliver det mentala in och tar över helt. Pushar kroppen till att orka lite till, bara det där sista lilla extra, bara lite snabbare, bara lite högre puls. Dödens minuter. Då lever jag för dem jag har förlorat, för de jag en gång älskade något så vansinnigt mycket men som rycktes ifrån mig på dödens hårda kalla och brutala villkor. För egentligen. Egentligen är smärtan som kroppen upplever de sista minuterna på träningspasset ingenting. De brännande tårarna är en bagatell. Ingenting och en bagatell i jämförelse med sorgens smärta och tårar.
De sista minuterna när jag som helst vill skrika av mjölksyrans smärta i benen så lever jag för dem jag har förlorat. För allt dem inte fick chansen till att uppleva. Där och då kämpar jag för deras skull, skjuter på mina gränser och pushar mig två och tre steg ytterligare. Jag låter svetten rinna, adrenalinet pumpa, smärtan värka, tårarna bränna, lungorna andas och hjärtat slå. Jag låter kroppen få tömma sina energidepåer och mjölksyran fylla mina muskler. För jag kan det. Livet är mitt och jag har turen att få uppleva det, ännu en dag. Jag gör det med mina förlorade djupt älskade i minnet. För jag har det dem aldrig mer får. Chansen till att leva.