Marcus Hellner – Petter Northug
Erik Segerstedt – Mads Ousdal

Dagarna rullar på och vi är mitt uppe i skidVM som pågår i Holmenkollen. Hittills har Sverige fått ett guld och ett brons, levererat av skidkungen han själv, Marcus Hellner, och Emil Jönsson. Att Norge med Marit Björgen i spetsen dominerar kanske säger sig självt? Hon är i en rykande härlig form och stödet är fantastiskt. Den stora skrällen hittills tycker jag helt klart var Marcus Hellners VMguld på sprinten. Hans ryck i den numera så kallade Hellnerbacken fick mig att rysa rejält. Och upploppet… vad mer kunde man som svensk åskådare be om att få se? Att det under gårdagens dubbeljakt inte blev några medaljer för Sverige kan ses som en liten besvikelse, men någonting fungerade inte under de första 15km och svenskarna hamnade allt mer efter. Under de sista 15km efter skidbytet verkade det däremot gå bättre och Marcus Hellner gjorde mig mållös. Han tog i allt han hade och från att ha legat långt bak i fältet klättrade han placering för placering och i Hellnerbacken försökte han på sig ännu ett ryck. Tyvärr fungerade det inte lika bra som under sprinten för Norges skidkung Petter Northug svarade och vann. Marcus Hellner slutade tillslut på en 6e plats men definitivt med hedern i behåll och gav ännu en gång styrkebesked. Fungerar skidorna som de ska på nästa distans så kommer Marcus Hellner återigen leverera medaljer till Sverige.
Fortsättning följer och spänningen är på topp, vem vinner duellen mellan Sverige och Norge? Kanske kommer den avgöras när Erik Segerstedt möter norska skådespelaren Mads Ousdal?

13 kommentarer 2011.02.28

Du är som vackrast när du är svettig och har kört slut på dina energidepåer.

Det är sen kväll och så har dagen kommit. Under några korta dagar har tiden varit på våran sidan och vi har varit varandra nära varje liten sekund som gått. Han håller om mig hårt och när han lägger sin haka på mitt huvud och trycker mig mot hans bröst kan jag känna våra hjärtslag. Hur de slår i takt. Det känns som om vi båda är rädda och att ensamheten så sakta börjat krypa på oss. Jag vet att det kommer dröja flera veckor innan vi ses igen och i mitt hjärta känns det som om någon sakta och plågsamt skär bort en bit. Som om någon tar bort en bit jag för en stund har fått låna. Mina tårar bildar små blöta fläckar på hans ljusgråa tröja och jag kan känna hur han trycker mig ännu hårdare mot honom. Han kysser min hals och jag kan känna hans doft, hans närhet. Hans armar runt mig och mina armar runt honom. Här skulle jag kunna stå i all evighet. Han är min energi, mitt syre, mitt vatten, min mat. Han är min andra hälft. Från högtalarna kan vi höra en röst säga att det är dax för avgång om fem minuter. Det svider, värker och gör krampaktigt ont i hela mig. Han tar mitt ansikte i hans händer och jag kan se att han också gråter. Vi kysser varandra ömt och hans mjuka läppar får mig att ta några lugna andetag. I kör säger vi att det är är ju ingenting, om några veckor ses vi igen. Han smeker min kind och torkar bort några tårar. Jag viskar hur mycket jag älskar honom och att jag aldrig kommer lämna hans sida, jag finns så länge han vill och inga avstånd är för långa för vår kärlek. Han svarar med att säga att jag är allt han någonsin kunnat drömma om. Så släpper han taget, tar min hand och våra blickar möts. Sakta kan jag känna hur våra händer släpper taget om varandra och så försvinner han bland alla människor. Tårarna rinner och när han vänder sig om en sista gång kan jag se hur tårarna trillar nerför hans kinder också. Ute är himlen kolsvart och jag kan se hur stjärnorna glittrar som de dyrbaraste diamanterna. En av stjärnorna lyser lite starkare och jag tänker, att kanske tittar han också upp mot himlen nu på samma stjärna som jag tittar på. Luften ute är kall och det knarrar när jag sätter mina fötter på den vita snön. Jag tänker på promenaderna vi tagit de här dagarna, på snöänglarna vi gjort och på honom. När jag hör ljudet av hans hjärta faller alla mina pusselbitar på plats. När hans läppar är mot mina är det som om tiden står stilla. När han säger att han älskar mig spelar inget annat någon roll. Avståndet håller oss ifrån varandra men egentligen, vad spelar det för roll när man i tanken alltid är precis bredvid varandra? En gång i tiden, det var en torsdag då solen lös så förändrade han mitt liv. Då, nu och för alltid.

9 kommentarer 2011.02.27

Den ljusgråa himlen, snön ligger kvar på marken och minusgraderna fortsätter visa sig på termometern. Det känns som om det är en halv evighet kvar till våren. Till den klarblå himlen, värmande solen, grusknaster under hjulen och plusgraderna på termometern. Ingen mössa, inga vantar. Vårkappa och vita skor. Tunna strumpbyxor och klänning. Torra landsvägar med kurvor som gör att det suger till i magen. Korta cykelbyxor och bara en tunn långärmad tröja under den kortärmade cykeltröjan. Solglasögon och mil efter mil svepande längs vägarna.

Life in technicolor och Äppelknyckarjazz går på högsta volym.
Jag skriker efter våren. Låt huvudstaden ha sportlov och ge oss sedan vår. Vår med snöfria gator och vägar. Droppar som hörs mot fönsterbläcket och fåglar som kvittrar. Och så vill jag kunna smeka landsvägarna och känna suget i magen när man svänger i kurvorna.  Jag är less på att cykla inne och glo på vita väggar, less på minusgrader som gör att jag vandrar runt på gatorna och ser ut som en michelingubbe. Vintern var så vacker och kall med all snö, den klarblåa himlen och solen som sken. Jag älskade varje sekund av det! Men, nu skulle våren sitta fint. Så jag fortsätter spela Life in technicolor och Äppelknyckarjazz på högsta volym och tror att där någonstans uppe i det blå kanske cykelgudarna hör mina böner och besvarar dem.

10 kommentarer 2011.02.27

YIIIIIIIIHA!

Morgonens/förmiddagens sadel & gympass:
1h tempo, puls:
medelsnitt: 87,9%
maxsnitt: 92,4%

1h styrka, puls:
medelsnitt: 63,1%
maxsnitt: 78%

Gårdagens vilodag var en riktigt skön sak. Jag hade en fullspäckad dag men ack så trevlig. Mina energidepåer fylldes på rejält och var nästan överfyllda. Därför var det mer än skönt att sätta sig på sadeln idag och köra ett tempopass. Det var full gas från början och maximalt köttande. Känslan var god i kroppen passet igenom och jag kände mig grymt stark. 1h senare bytte jag cykeln mot gymmet och skivstänger. Jag mixade olika varianter av benböj och vikter. Blev en mustig känsla i kroppen efter att innan ha gasat 1h på sadeln. Mitt i allt hamnade jag även i bänkpressen. Det var inget planerat men riktigt kul. För att inte alls vara rutinerad på bänkpress är jag grymt stolt över de 35kg som jag lyckades med. Det är något med personliga rekord som kan göra den tråkigaste övningen till ett riktigt fint minne!
Imorgon väntar några fina timmar på sadeln av blandad kompott, vad det blir vet jag inte riktigt än. Söndagen kommer i vilket fall som helst avslutas med återhämtning för att vara fräsch och tokladdad inför måndagens intervaller. Det finns mycket jag älskar här i livet, men en av sakerna är definitivt att späka mig så mycket jag bara kan tills varje liten cell är totalt tom och jag nästan krymper efteråt för att benen inte bär.

10 kommentarer 2011.02.26

Den rusande glädjen. Den totala lyckan. Det är som att vara nyförälskad varje gång. Dag efter dag, om och om igen gör jag det. Sitter där på sadeln. Förflyttar mina gränser ännu lite till och känner blodet rusa i kroppen. När jag sluter mina ögon för att verkligen känna känslan in i minsta detalj kan jag känna hur lungorna andas, hjärtat pumpar och musklerna tar i. Då och då på träningspassen tar jag mig friheten att sluta mina ögon och känna efter. Jag tillåter mig att njuta trots smärtan som värker i kroppen och trots mjölksyran som sprutar. För trots smärtan och mjölksyran så är det glädjen som dominerar. Att känna det där ruset, ett rus som är ungefär som att vara nyförälskad. Ett rus som måste upplevas för att man ska kunna förstå hur det är och inte ens då kan man förstå för det är olika för alla. Precis som förälskelse. Inte trodde jag att man kunde känna så här för en idrott och inte trodde jag att jag skulle vara beredd att viga den största delen av min tid till en idrott. Aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så hemma. Ibland suckar jag och motivationen och inspirationen är körd i botten men aldrig, aldrig någonsin har glädjen uteblivit efteråt. Gång på gång kommer den som ett rus efteråt och jag kan känna hur fjärilarna flyger i magen och hur deras energi sprids i hela min kropp. Att cykla är som att flyga fram. Det är som att om och om igen vara nyförälskad. För det spelar ingen roll hur ont det gör, hur jobbigt det är, hur mycket arbete och tid det krävs. För hur det än är, hur vidrigt och otäckt smärtsamt det ibland är så är det här i grund och botten bara två saker. Total glädje och total lycka. Jag älskar att sluta mina ögon och få känna hur varje liten cell arbetar och älskar tillståndet den befinner sig i. Det må vara fruktansvärt jobbigt och det må ibland driva mig till vansinne. Men det är även det här som är en av de delarna som får mig att känna mig som den lyckligaste på den här planeten, i vårt universum. För allt vad träning egentligen är.

7 kommentarer 2011.02.26

Vilodag och jag pustar ut. Laddar batterierna och hittar lugnet.
Det är något med vilodagar och chansen till att ladda om igen. Även om träningen ger tillbaka enormt mycket energi i form av endorfiner och kickar så är vilodagarna dagarna då man har chansen att lämna allt vad träningsfokus heter. För en hel dag kan man göra precis vad som helst. Ligga på soffan och läsa en bra bok, fika med bästaste vänner, yra runt på stan i jakt på födelsedagspresenter eller bara vara. Vad jag än gör av de där sakerna så har de alla en gemensam nämnare, de fyller på mina energidepåer så de nästan är överfyllda. En liten favorit på vilodagarna är helt klart att kunna umgås med vänner hela dagen lång och på kvällen slå sig till ro hemma och bara njuta. Av att vara hemma, av att vara med familjen och av att äta fantastisk mat. Denna februaridag har jag mixat några av de där aktiviteterna och blandat upp det med att om och om igen titta på hur Marcus Hellners utklassade de andra i finalen från gårdagens sprinterlopp från VM som går i Holmenkollen. Själv hade jag satsat en peng på Emil Jönsson och var nästintill tvärsäker på att han skulle plocka hem Sveriges första guld, men nej! Skidkungen Hellner plockade hem det samtidigt som han gled över mållinjen på en skida, vad ska man säga? Men mitt i all guldyra får man inte glömma Emil Jönssons bronsmedalj, det var som ett guld det också. Jag ser med spänd förväntan framemot kommande tävlingar då gårdagen visade att precis allting är möjligt. Och det ska jag också bevisa på morgondagens träningspass, vill man så kan man.

It’s all about the attitude

10 kommentarer 2011.02.25

In the end we only regret chances we didn’t take.The relationships we were to scared to have and the decisions we waited to long to make. There comes a time in your life when you realize who matters, who doesn’t, who never did and who always will.

VÅGA LEV, VÅGA NJUTA, VÅGA SATSA!

livet levs bara en enda gång så gör det bästa möjliga av det DU har nu.
livet är här och nu, livet är inte imorgon.
ingenting är omöjligt – allt är upp till dig själv!

9 kommentarer 2011.02.24

Marcus Hellner – Petter Northug
Erik Segerstedt – Mads Ousdal

VM i Holmenkollen har äntligen börjat och om man ska tro skidåkarna själva så är det här större än OS. Och stort är det. Alla minns vi ju OS i Vancouver förra året, hur svenskarna skördade medaljer i skidspåren och frågan är väl, kommer Sverige lyckas lika bra nu under VM när norrmännen har hemmaplan?
Storfavoriterna är självklart hemmahoppen Marit Björgen och Petter Northug. De har hemmaplan, ett enormt stöd och i grund och botten är de suveräna skidåkare men den stora frågan när det gäller dem är väl egentligen, kommer dem orka med den stora pressen och vända den till deras fördel eller kommer pressen vara så stor och påtaglig att det blir pannkaka?
Jag tror att dem är så duktiga och professionella skidåkare att dem kommer palla trycket och leverera en skidåkning utan dess like, MEN, men jag tror att svenskarna är minst lika duktiga och professionella. Ett VM på norsk mark kan ju bara ge en sak: ännu mer energi och lust för att vinna. Jag tror på svenskarna och redan idag tror jag att Sverige har en medalj levererad av Emil Jönsson, vad tror ni?

…och vad tror ni om duellen mellan Erik Segerstedt och Mads Ousdal?

11 kommentarer 2011.02.24

Människor har varit i rymden, två flygplan skakade hela världen, en och annan har bestigit Mount Everest, några har överlevt saker andra såg som en omöjlighet. En tsunami krossade ett svenskt vinterparadis och Usain Bolt sprang på 9.58.

Vad är det som gör det omöjliga möjligt? Varför är vissa ständiga pessimister samtidigt som andra är ständiga optimister? Vad är det som krävs för att människan ska vilja? Hur kommer det sig att vissa tror att ingenting är omöjligt samtidigt som andra aldrig ens försöker? Vad är det som gör det omöjliga möjligt?

”Det är ingen idé att satsa på det där. Det kommer ändå aldrig gå så varför ens försöka?” Allting går. Precis allting går. Det några ser som omöjligt kan i andras ögon ses som en lätt bagatell som kan göras på två sekunder. Medan vissa ojar sig över hur jobbiga deras liv är skrapar någon annan ihop de kvarvarande delarna av ett krossat liv, fullt målmedveten om att ta sig upp till livet igen. Alla är vi olika. Skapta på varsina sett och det är det som gör oss till oss, så att vi blir unika. Att människan skulle kunna gå på månen sågs länge som en omöjlighet men en vacker dag så skedde det, det omöjliga hade blivit det möjliga. Lika så med Usain Bolts världsrekord på 100m. Vem hade trott att en människa skulle kunna springa på den spektakulära och beundransvärda tiden 9.58? Rannsakar vi oss så var vi nog få som faktiskt trodde att det var en möjlighet. Men ännu en gång blev mänskligheten överbevisad. Vi har gått på månen och tränar man tillräckligt kan man på något underligt sätt enbart med sin kropp färdas så snabbt att man kan vara i mål efter 100m på tiden 9.58. Och det är inte slut här. Mänskligheten kommer alltid bli överbevisad av eldsjälar som vill något så oerhört mycket att dem är beredda på att viga sina liv åt det för att lyckas. Kanske för att just överbevisa andra att det man så länge blivit hånad för faktiskt gick att göra eller kanske för att bara bevisa för sig själv att man faktiskt hade vad som krävdes. Stora delar av rymden och universum är fortfarande inte utforskat och tiden 9.58 på 100m går med all säkerhet att krossa med en ny spektakulär beundransvärd tid. Samtidigt kommer det i vardagen finns dem som gör det omöjliga möjligt. Någon övervinner en sjukdom en läkare sa bara hade en utgång, döden. Någon annan tar sig från livets mörka sida till den ljusa. Människorna som gör detta lyckas på grund av en sak, och det är vad dem alla har gemensamt oavsett vad dem lyckas med, och det är att dem har bestämt sig. Med rätt inställning är ingenting omöjligt. Ständigt överbevisas mänskligheten av människor som vågar. Som vågar göra precis vad dem tror på och som tror på sig själva. Det handlar om vilken attityd man har, det är det som skiljer en optimist och en pessimist, det är det som skiljer den som tror att ingenting är omöjligt och den som inte ens försöker. Attityd är allting. Vill man något tillräckligt mycket så kan man komma hur långt som helst. Kanske till ett nytt universum.

”The only difference between
the possible and impossible is one’s attitude”

Josh Dueck

9 kommentarer 2011.02.24

Känslan är starkare. Kärleken djupare och jag är överbevisad.
Det är så här det ska vara. Så här det ska kännas.
Vad som en gång var är bortglömt och den nuvarande känslan skulle kunna få mig att skjuta iväg som en kanonkula. Jag vet inte, men jag tror mig minsann ha hittat det där jag så länge saknat.
Den sista pusselbiten, den oändliga pusselbiten.

Varför ge upp när man kan göra allt för att tänja lite mer på gränserna?
3h träning. Det är vad som är kvar den här onsdagen då solen värmer mitt ansikte trots kylan och himlen är klarblå. 3h träning. En liten liten bagatell av alla timmar av ens liv, egentligen. Men 3h där det ska förflyttas gränser och byggas ett hårt psyke. Timmarna kommer bestå av lite varierad åkning där fokus är en enda sak, att försöka driva mig själv till vansinniga nivåer och trots det inte ge upp. Jag minns några välvalda ord som jag hörde en gång: ”A winner is a loser who was willing to fail and get up, fail and get up, fail and get up, fail and get up and win”. Och ja, det enda som kan få dig att ge upp är du själv. Så länge man själv är övertygad om att man kommer orka så orkar man. Och ikväll kommer jag orka, spränga mina gränser och jag har gett mig sjutton på att det ska bli så. Först väntar 1h intervaller, efter det är det 1h tempo och till det lägger jag 45min styrketräning. Tuff träning maximerad med 45min rå styrketräning. Efter gårdagens återhämtningspass på kvällen känns dessa 3h som en lagom skön utmaning. Jag har inte tänkt att slappa men med en fräsch kropp känns 3h som en liten fin utmaning. Som sagt, det är enbart jag som bestämmer om jag ska ge upp eller ej, och ge upp, den meningen existerar inte för fem öre. För jag kommer inte ge mig, inte en chans, jag ska vinna. Det bara är så.
Slut diskuterat.

Kvällens träning:
2h spinning
45min styrketräning

9 kommentarer 2011.02.23