Den sköra jävla minimala gränsen mellan toppform och att bli sjuk. Jag är less på den. Att gränsen är så liten och att när man tror att man är i toppform samtidigt är två ynka millimeter från att bli sjuk. Den här gången kom sjukdomen som ett oönskat brev på posten och jag svor högt. Feber, frossa, ingen matlust och där ligger man som en grönsak under täcket och funderar på vad sjutton det var som gick fel. För det är just vad jag undrar. Jag har inte varit sjuk på en kortare evighet och jag kom knappt ihåg hur det var att vara sjuk förrän nu. Drygt ett år har gått med en ständigt frisk kropp som har ätit rätt, tränat rätt, sovit rätt… gjort allt rätt. Men så kom det där förargliga viruset även till min kropp och attackerar som det värsta monstret av ren glädje ”nu sjutton ska hon få smaka på virus!” och smaka får jag. När jag helst av allt inte vill, när tiden inte finns och när jag helst av allt ska sitta på den där älskade sadeln och nöta cykelbyxa. Då kommer viruset och känner för att nu är det minsann passande att hälsa välkommen. Jag har trott att jag har gjort allt rätt, in i minsta detalj, lika välplanerad plan som en plan á la Sickan i Jönssonligan. Planerat kosten, sömnen, vilan, träningen och vardagen, allt för att få ihop till bästa möjliga för att kroppen inte ska bli sjuk och den har inte blivit sjuk. Under drygt ett år har jag balanserat helt rätt på gungbrädan och vaggats in i tron om att min plan är den rätta. Och kanske är den rätt, kanske har jag gjort precis rätt men hur vet jag vilket nu när jag sitter här och är sjuk? Hur vet jag att jag inte har gjort fel? Och framförallt, om jag har gjort fel, hur vet jag vad som har varit fel?

Medan jag funderar och funderar så det knakar försöker jag kurerar mig och med hjälp av min underbara familj försöker vi hitta min matlust igen. Vatten klunkas litervis och frukt efter frukt passerar in i min mun, ut i min kropp. Apelsiner svullas i hopp om att C-vitaminerna ska bli min räddning och för varje liten minut då kroppen känns lite piggare skuttar mitt hjärta av glädje. Jag vill tillbaka upp på sadeln så snabbt som möjligt. Helst av allt imorgon. Men ingenting kan stressas fram och jag försöker finna ron med att ligga i sängen under det tjocka duntäcket och glo på tv. Sängliggare istället för soffliggare, det kanske kan vara något? Mitt nya liv? Vad säger ni? För samtidigt som jag ligger här och funderar på vad som gick snett, hur jag ska kurera mig och känner den enorma längtan efter att träna så inser jag att det är så här många har det, livet som soffliggare. När nyårslöften går i kras och hets träningen har lagt sig så är det många som faller in i de gamla rutinerna och känner att soffan minsann är så mycket skönare än att svettas på gymmet, i jympasalen eller på spinningcykeln. Den tankegången ger perspektiv som är nyttig. Alltid något positivt, även från den sämsta skiten. Gränsen mellan toppform och att bli sjuk är minimal. Det kan handla om ett pass + eller att pass – och så når man antingen den där formen man under flera veckor har jobbat fram för att nå eller så faller man pladask, blir påhoppad av monstervirus och så är sjuk ett faktum. Den här minimala gränsen på gungbrädan gör mig galen och jag vill tro att min plan är rätt, för den har känts perfekt. Imorgon ska jag vara frisk. Så det så.