Hade jag fått så hade jag skrikit i kväll.
Med hela min kropp.
Högt och tydligt.
Länge och väl.

Det händer att kroppen sviktar och sviker psyket. Men så händer det att psyket sviktar och sviker kroppen. Men idag sviktade ingen och ingen svek. Fokuset var rätt fram och rätt ner. Stirra in i den vita väggen så länge som möjligt och trampa till mjölksyran började spruta ut ur öronen. Jag stirrade in i den vita väggen i några timmar och på slutet av timmarna kunde jag känna hur mjölksyran sprutade ur mina öron. Hade jag fått så hade jag skrikit. Länge och väl. Från botten av min kropp. När de flesta signalerna som skickas till mitt psyke från hjärnan och ryggmärgen säger att ”Nej, nu räcker det Matilda, kör inte hårdare eller längre, du har gjort mer än väl” så har jag en maskot som vrålar att när alla depåer i kroppen är slut så finns det alltid lite mer att ta av. Det går alltid att blockera psyket lite till och det går alltid att väga känna mjölksyran lite längre. Enligt min maskot är det i varje fall så.
Idag fanns min maskot med mig på plats, live, och skrek. Härjade och gapade. Fortsatte att psyka mig med att vill man så kan man, det finns inget som heter ”Att ge upp” och det finns alltid lite mer att ta av, även när allt annat i kroppen skriker nej eller att det räcker. Min maskot skriker och jag lyder. Lyder för att den vita väggen har gjort mig paralyserad och plötsligt, mitt i allt skrikande och gapande känner jag ingenting. Det är som att flyga. Men som att flyga själv. Mina ben är mina vingar som tar mig framåt i en hejdundrande fart. Det finns ingen liten gnutta av smärta eller mjölksyra. Energidepåerna i kroppen är oändliga. Jag andas på ren automatik och det är nästan som om jag svävar. Där på sadeln sitter jag i min egna lilla bubbla och där existerar inga vita väggar eller skrikande maskotar. Där existerar enbart den oändliga styrkan. Idag nådde jag min bubbla. Idag fick jag för några minuter slippa allt vad som heter mjölksyra och vita väggar. Idag skrek min maskot på mig men för några minuter nådde hon mig inte. För några minuter gick allting på automatik och jag flög. Det är när den känslan infinner sig som man vet. Vet att man har hittat rätt och gör rätt.