Solen lyser och det är några minusgrader, jag vill bara säga att det får mig att bubbla av glädje!

6 pass är gjorda – 4 kvar.
Gårdagen innehöll ett riktigt grisigt pass som avslut på dagen och jag gjorde inte mycket när jag kom hem efter det. Landade framför middagsbordet och sedan var det i princip raka vägen in i duschen och ner under täcket. Nu är det en ny dag med en lugn förmiddag innan några timmar på sadeln som ska avverkas ikväll. Dagar som dessa är de som man verkligen njuter av. Solen värmer ansiktet, det är några minusgrader och man kan ligga i soffan och läsa en bok och bara ladda batterierna innan kvällen. Det sitter som en smäck och jag njuter maximalt. Belöningen efter de grisiga passen är fina och man kan njuta för att man vet att man är värd det.
Pratade med en nära vän tidigare på förmiddagen som frågade om jag aldrig tröttnar eller känner ”Nej fan, nu orkar jag inte mer, idag skiter jag i det” och jag kom på mig själv att jag aldrig känner så. Visst, när det är som jobbigast och mjölksyran sprutar ur öronen och kroppen bara vill skrika rakt ut så kan jag för stunden vilja strunta i det men jag gör det, ändå, lite hårdare. Jakten på att utvecklas och belöningen av endorfiner väger tyngre än mjölksyran. Jag vet att kvällens timmar kommer bli jobbiga, jag har gjort 6 pass, gör mitt sjunde ikväll och det kommer kännas. Men jag vet också att jag har en hel lång underbar vilodag som väntar imorgon. Och saken är väl sådan att om jag inte skulle älska det här så mycket som jag faktiskt älskar det så skulle jag ha lagt mig på sofflocket för gott för längesen. Men jag vill göra jobbet, jag vill utvecklas och se hur långt jag kan komma. Som en annan god vän säger, med envishet kommer man långt men jag ska komma längre.

Hur långt vill du komma?