För kanske fyra år sedan eller något sådant gick jag in i Jonas Larholm och Kim Andersson, bokstavligt talat. Jag minns det som om det var igår. Benen darrade, jag fnissade och antagligen var jag högröd i ansiktet. Men jag hade gått in i honom, i världens, då, snyggaste kille. Som yngre var jag smått frälst i handboll. Sprang hem i all iver när man visade handboll på tv och vrålade hejarramsor när jag såg det live med min bästa vän. Frälst var det ja. När andra blev hemligt förälskade i skådespelare så föll jag för Jonas Larholm. Och jag föll som en fura. Kunde räkna upp flera hundra saker som jag tyckte var perfekt med honom. Hans leende, hans ögon, hans frisyr, hans sätt att spela handboll, hans röst.. ja, ni förstår. Allting var perfekt med honom och jag grät när han missade straffar eller förlorade. Frälst var jag. Nu har jag visserligen blivit äldre men jag sitter bänkad framför handbollsEM och känner mig frälst. Av spelet och av Jonas Larholm. Somliga förälskelser avtar nog aldrig. Och det är nog så, jag kommer nog alltid vara hemligt förälskad i honom och den där höstdagen när jag gick in i honom… jag minns det som om det var igår.

•

Kvällens träning:
2h spinning – med ett medelpulssnitt på 82,9%
Torsdag och veckan går mot sitt slut. Blev ett
lugnt pass med en skön puls. Försökte aldrig
pressa på utan tillät mig själv att njuta och
enbart gå på känsla. Kändes som om kroppen
var värd det efter en relativt tuff vecka och med
en tuff helg som står för dörren.