Döden som träningskamrat
Hjärtat slår lite hårdare.
Benen trampar lite snabbare.
Lungorna andas lite djupare.
Jag tänker lite mer.
Imorgon kan allt vara över. På två ynka sekunder kan livet gå från att vara ett rent paradis till att bli ett rent helvete. På två ynka sekunder. Människor dör. Unga som gamla. Det är en av de två mest naturliga delarna av livet men ändå är det det sista vi vill prata om eller ens beröra. Den totala sorgen, den oändliga saknaden och den eviga längtan. Jag har varit där, känt smärtan och frustrationen. Legat dubbel vikt av smärta och känt tårarna rinna. Och jag har tänkt: ”Sorgen tar aldrig slut, jävla helvete.” Kanske låter det kliché men sorgen tar slut, sorgen försvinner, med tiden, men saknaden är evig. Evigt älskad – Evigt saknad. Däremot läker tiden inte alla sår, vissa sår bildas och blir aldrig till ärr, de är kvar för att stanna, för alltid. Jag har svurit och varit arg på alla dem som sagt att tiden läker minsann alla sår, jag har svurit och varit arg på alla dem som med tiden trott att även saknaden försvinner och jag har svurit och varit arg på döden. På det brutala, mörka, kalla och hemska som stjäl människor som är djupt älskade.
Idag är döden min fiende så väl som träningskamrat. Blodsmaken i munnen, det hårt pulserande hjärtat, adrenalinet som rusar i kroppen och benen som trampar så de nästan börjar brinna. Döden är min träningskamrat som får mig att ta i lite extra, kämpa lite till och hitta viljan när energin tryter. Den pushar mig och den driver mig framåt. För några år sedan läste jag en artikel i Friskispressen som hette ”Döden som träningskamrat” skriven av Carita Portuondo Andersson. I den artikeln skrev hon om hur minnet av hennes väninnas bortgång fick henne att kämpa på träningspassen. Att genom kunskapen om att imorgon kan det vara för sent så använde hon sin friska kropp. Sprang lite fortare, hoppade lite högre och tränade lite hårdare. Kanske är det för pragmatiskt och hårt att tänka så här, att imorgon kan det vara för sent och att livet kan förändras på två ynka sekunder, men även om det är hårt, kallt och nästintill lika brutalt som döden så är det den bistra verkligheten. Precis som döden är lika naturlig som födseln. Jag trampar lite snabbare, lite hårdare, kämpar lite till och driver mig lite till – med döden som träningskamrat. Döden har en ända uppgift, att lära oss som blir kvar att leva fullt ut. Imorgon kan det vara för sent så jag passar på att leva livet lite mer, göra det jag vill. Nu.
Kommentarer
2011.01.18 - Maria
Hej hej vännen,
Hoppas allt är bra med dig! var längesedan jag hälsade på i bloggen.
Jag brukar tänka att det finns en sak vi vet redan när vi föds..det är att vi ska dö, men vi vet inte när var eller hur!! Som tur är.
Jag vet precis hur du tänker och känner!!
Jag tänker att jag vill göra det bästa av det jag har här och nu. Att leva varje dag som det (nästan) vore det sista.
Du vet ju vart jag bor vintertid och här mår jag så bra, trots det jag varit med om här. Lär mig att inte stressa på i livet utan njuta av dagen och de människor som finns runt omkring mig<3
Jag har valt att leva ett härligt och upplevelse rikt liv nu.
Jag hejar på dej och tycker det vore så kul att få träffas ngn dag.
Nu ska jag upp till flygplatsen och hämta min son Robin och hans flickvän som kommer hit och hälsar på i 3 veckor, gissa om det ska bli kul.
Massor av solkramar till dej från mej i Paradiset
2011.01.18 - Marcus Å
Väldigt fin text.
Ja, tänk om jag blir ledarskribent på DN det vore stort! Jag är nästan säker på att det skulle bli en uppföljning men nu blev jag lite osäker..
2011.01.18 - Elin
Svar: Jadu, det är likaså här! Vad tränar du?
2011.01.18 - Hockeyfrugan
Jag såg precis hela galan, är lite besviken då jag trodde att Zebastian Modin skulle fått priset för årets idrottare med funktionshinder då jag tycker att hans prestation var enorm. Ja, herrstafettlaget var verkligen grymma. Jag hoppades då på att Henrik Sedin skulle få Jerringpriset, han har varit grymt duktig. Och är man hockeytok så är man :)
Förresten, underbart inlägg!
2011.01.18 - Johan
Du har rätt. Man vet aldrig vad som händer i framtiden, imorgon, på söndag, i mars eller om 5 år. Man borde leva i nuet, men vet man vad man vill med livet, vet man vad man skulle vilja göra, men det ändå inte går, när man inte kan träffa och umgås med de man vill träffa och umgås med, vad gör man då? Då är det svårt att fylla livet med det man verkligen vill. Tyvärr. Då får man ta till reservmetoder, träning och plugg. Nu betyder det naturligtvis inte att jag egentligen inte vill träna, det är en av de saker jag vill fylla mitt liv med, men det finns det som är så mycket viktigare för mig än träning. Umgås med de man älskar, de som verkligen betyder något för en. Det gör jag, delvis, men de jag helst av allt skulle vilja umgås och vara med, går inte. Inte just nu.
2011.01.18 - Malin I Form
Du är så grym Matilda!
2011.01.18 - Erica
Väldigt bra skrivet, like always! <3
Jag har av personliga skäl satt lösenordsskydd på min blogg. Om du vill fortsätta läsa den så kan du skicka ett mail till mig så får du inloggningsinformationen. Jag vill inte skriva den här i en kommentar eftersom jag vill ha koll på vilka som läser från och med nu och många kan se kommentarerna…
Kram!
2011.01.18 - Malin
sv: Ja du måste prova den här sorbén!
Bara ordet ”sorbét” gör ju att det låter som att man måste ha hundra olika ingredienser och förbereda i timmar…men inte den här :)
2011.01.18 - Susanne
Ah det måste jag kolla på Play efter! Har du kikat på det här programmet någon gång då?! Intressant faktiskt… Och så härliga färger på ingredienserna… Plus vilket kök som han har… Ge mig! ;P
2011.01.18 - Susanne
Ja lite nya idéer får man allt… Har ett avsnitt och kika på där kvar som jag har missat… Man hittar mycket på Play tycker jag som man inte tänker på att det går på teven… Mest för att det ofta är på udda tider tror jag… :)
2011.01.18 - sophie
haha jaa jag får tänka på söndagkväll när det går tungt ;)
hoppas du har en fin vecka!
2011.01.18 - Sara
Idag blev det ben och rumpa, körde träningsdvd :)
2011.01.18 - Jenny - tankar, foton & musik
Det var ett riktigt bra svar du gav tycker jag faktiskt! :)
Ja det är verkligen så, det är så nära nu att det inte är sant :D
2011.01.18 - - Alexandra!
sv: Jag är med dig där – saknar också skolan ibland. Fast oftast inte, det är mest de härliga tiderna med klasskompisarna jag saknar. :)
2011.01.18 - Malin I Form
Sv: Jajjamen, jag köper ToppHälsas nummer löst varje gång så det finns :)
2011.01.18 - Deniesé
sv: haha det kanske kommer så småning om ;)
Döden som träningskamrat kan inte vara så roligt men jag kan tänka mig att man kämpar på lite extra.
2011.01.18 - ansepanse
vad fint du skriver vännen, så är det med döden, det enda som den kan lära oss är ju att leva fullt ut och göra allt det vi kan NU när vi fortfarande kan det
Sv: tack för dina fina ord vännen och dikten min hittar du under inlägget HUR OFTA den 12 januari
kramar
2011.01.18 - Elin
Svar: Åhå, låter spännande! yes, här spelas det fotboll för hela slanten :D
2011.01.18 - LORISSA LOVEBOMB
sv: ja jag skadade mig när jag åkte snowboard :(
Det gick två laviner när vi var där. Sex personer drogs med :/
2011.01.22 - Christer
Hoffmaestro och skymten asfalt är delvis det som får en att genomlida all inomhusträning.
2011.01.28 - Malin-Charlotta
Om att ligga dubbelvikt på ett kallt golv med en smärta som sliter i alla kroppens celler samtidigt. Om en själ som blöder. Om att skrika ut sin sorg rakt ut för att släppa ut helvetet som plågar mitt hjärta. Det känns som jag ska dö. Jag orkar inte. Vill inte. Ändå tar jag släpar jag mig fram för att tillslut se något som liknar ljus.
Det är sju år sedan nu. Jag drömmer fortfarande om henne. Saknar henne så själen börjar blöda igen. Gråter fortfarande för hon inte lever livet tillsammans med mig. Jag höll henne i min famn när hjärtat slog sina sista levande slag, var tvungen att befria henne från den smärta som plågade henne för att sedan leva i min. Tänker: Jag gör det för jag älskar dig och för att du inte själv kan avsluta din tid på jorden. Det är mitt ansvar.
Kärleken till ett djur kan vara större än någonting annat. En själsfrände som följt en i många, många år. Någon som tittat på en med stora kärleksfulla ögon och givit tröst när all världens vindar blåst kalla och hårda rakt emot dig. En vän som livet ut kommer att fylla ditt hjärta med varma sommarvindar.
Ditt sätt att se på döden, Matilda, kan hjälpa många som är rädda. Så rädda att de inte vågar leva. Dina texter är fantastiska.
2011.01.30 - Malin-Charlotta
Dina ord är så sanna, Matilda. Tiden som följde efter hon gått bort var fruktansvärd, men tankar som: Att hon nu lever en ny frisk värld tillsammans med massa kärlek, räddade den allra största smärtsamma sorgen. Ibland ser jag henne framför mig lika tydligt som jag skriver här till dig, jag saknar henne, men är övertygad om att vi kommer att mötas igen. Tills dess lever jag mitt liv precis som hon lever sitt. Med kärlek och livslust.
2011.01.18 - Susanne
Ja det ska bli kul att kika på det igen… Skulle vara extra kul med ett retroavsnitt med alla dom ”gamla” gladiatorerna… :)