sista delen av sju i miniserien ”livet” och här kommer den, den viktigaste delen av dem alla – enjoy!

Det fysiska och det mentala.

Det mentala och det fysiska.

Allt är som ett stort gigantiskt pussel som heter livet och där alla bitar måste läggas på rätt ställe för att det ska fungera felfritt utan dalar. Som vi alla vet som har levt i några år så finns det inget liv som är felfritt utan dalar men för att minimera dem gäller det att balansera på en lina som en ballerina. Hitta rätt vägar, våga byta väg om den man valt först känns fel, inse att motgångar är positivt, ta del av andras erfarenheter och som grädden på moset, lita på sin magkänsla och våga vara annorlunda. Annorlunda är coolt.

Hur mycket är det värt att offra för något och måste man offra?

Den frågan ställde jag mig för en tid sedan, närmare bestämt en kall och grå höstdag när det mentala var lite kört i botten. Jag tänkte mycket på just ”Att offra” för träningen. Ett dygn består av 24 timmar hur man än vrider och vänder på dem. Det är 24 timmar där vi alla vill få plats med så mycket som möjligt och jag hade länge grubblat på vad jag ville att de 24 timmarna skulle ge mig. I vissa stunder tyckte jag att jag borde ägna dem åt en sak och i vissa stunder till en helt annan sak. När det mentala var lite kört i botten och jag satt där på sadeln kändes det som om jag offrade vardagen, alltså familjen, vännerna, kärlek och allt det ”vanliga” för träningen och min stora fråga kom att bli: Är det värt det? Värt att lägga ner så kopiöst mycket tid på något som jag då gjorde. Och svaret var inte givet.

Jag tog då friheten till några dagar helt utan träning och tänkte: ”Nu maximerar jag tiden med de jag älskar och känns det rätt så kör jag på det i fortsättningen.” Efter fyra dagar började jag klättra på väggarna och med glädje i kroppen satt jag återigen där på sadeln. Svetten rann, hjärtat slog och lungorna andades. Där och då kände jag att för att jag ska kunna suga i mig livets gottigaste delar så måste träningen få vara det som tar störst plats. I varje fall där jag är i livet nu. Men, och det är här det stora kommer, jag har insett hur man balanserar på en lina som en ballerina, i varje fall på ett ungefär. Jag har insett att det är kombinationen av idrotten och det ”vanliga” som gör mitt liv komplett. Att få älska, lära sig nya saker, vidga mina vyer, laga mat, baka och idrotta som gör mig hel. En balansgång som är ack så svår att lära sig balansera rätt men som är ack så viktig. Vardagen och allt det ”vanliga” samt kopiöst mycket träning vet jag är rätt recept för att jag ska nå dit jag vill, att balansera är inte lätt och jag vet att jag kommer nå dalar flera gånger om, men för varje dal lär jag mig något nytt och växer. Det vinnande konceptet är att balansera på en lina som en ballerina.

Allt hänger ihop.

Det mentala och det fysiska.

Det fysiska och det mentala.