Den sköra jävla minimala gränsen mellan toppform och att bli sjuk. Jag är less på den. Att gränsen är så liten och att när man tror att man är i toppform samtidigt är två ynka millimeter från att bli sjuk. Den här gången kom sjukdomen som ett oönskat brev på posten och jag svor högt. Feber, frossa, ingen matlust och där ligger man som en grönsak under täcket och funderar på vad sjutton det var som gick fel. För det är just vad jag undrar. Jag har inte varit sjuk på en kortare evighet och jag kom knappt ihåg hur det var att vara sjuk förrän nu. Drygt ett år har gått med en ständigt frisk kropp som har ätit rätt, tränat rätt, sovit rätt… gjort allt rätt. Men så kom det där förargliga viruset även till min kropp och attackerar som det värsta monstret av ren glädje ”nu sjutton ska hon få smaka på virus!” och smaka får jag. När jag helst av allt inte vill, när tiden inte finns och när jag helst av allt ska sitta på den där älskade sadeln och nöta cykelbyxa. Då kommer viruset och känner för att nu är det minsann passande att hälsa välkommen. Jag har trott att jag har gjort allt rätt, in i minsta detalj, lika välplanerad plan som en plan á la Sickan i Jönssonligan. Planerat kosten, sömnen, vilan, träningen och vardagen, allt för att få ihop till bästa möjliga för att kroppen inte ska bli sjuk och den har inte blivit sjuk. Under drygt ett år har jag balanserat helt rätt på gungbrädan och vaggats in i tron om att min plan är den rätta. Och kanske är den rätt, kanske har jag gjort precis rätt men hur vet jag vilket nu när jag sitter här och är sjuk? Hur vet jag att jag inte har gjort fel? Och framförallt, om jag har gjort fel, hur vet jag vad som har varit fel?

Medan jag funderar och funderar så det knakar försöker jag kurerar mig och med hjälp av min underbara familj försöker vi hitta min matlust igen. Vatten klunkas litervis och frukt efter frukt passerar in i min mun, ut i min kropp. Apelsiner svullas i hopp om att C-vitaminerna ska bli min räddning och för varje liten minut då kroppen känns lite piggare skuttar mitt hjärta av glädje. Jag vill tillbaka upp på sadeln så snabbt som möjligt. Helst av allt imorgon. Men ingenting kan stressas fram och jag försöker finna ron med att ligga i sängen under det tjocka duntäcket och glo på tv. Sängliggare istället för soffliggare, det kanske kan vara något? Mitt nya liv? Vad säger ni? För samtidigt som jag ligger här och funderar på vad som gick snett, hur jag ska kurera mig och känner den enorma längtan efter att träna så inser jag att det är så här många har det, livet som soffliggare. När nyårslöften går i kras och hets träningen har lagt sig så är det många som faller in i de gamla rutinerna och känner att soffan minsann är så mycket skönare än att svettas på gymmet, i jympasalen eller på spinningcykeln. Den tankegången ger perspektiv som är nyttig. Alltid något positivt, även från den sämsta skiten. Gränsen mellan toppform och att bli sjuk är minimal. Det kan handla om ett pass + eller att pass – och så når man antingen den där formen man under flera veckor har jobbat fram för att nå eller så faller man pladask, blir påhoppad av monstervirus och så är sjuk ett faktum. Den här minimala gränsen på gungbrädan gör mig galen och jag vill tro att min plan är rätt, för den har känts perfekt. Imorgon ska jag vara frisk. Så det så.

18 kommentarer 2011.01.30

För hoppet är det sista som lämnar oss
vad som än händer, hur tuff kampen än blir är
hoppet det sista som lämnar oss. Människan
överlever allt så länge den bara vill.
Och det finns ingen annan väg än den
att fortsätta framåt och sträva efter allt vad
livet har att erbjuda. För livet är inte vad vi hade
igår, livet är vad vi har nu och vad som kommer.

13 kommentarer 2011.01.28

”För du gör mig hög.
För du finns när som var som.
För du fångar mig med dina bara armar.
För du kom in i mitt liv.
För du aldrig går.

Tack för att du finns i mitt liv.
Tänk alla gånger vi har skrattat tillsammans. Alla gånger vi har fått känna glädjens rus fara runt i kroppen. Du har fått mig att skratta så det bubblar i magen och du har fått mig skratta så tårarna har runnit. Du är glädje rakt igenom, genuin glädje med så mycket mer kärlek än vad jag trodde kunde existera. Vi skrattar ikapp och skämten alla andra tycker är dåliga skrattar vi åt. Och det spelar ingen roll om ingen annan förstår vad vi skrattar åt eller hur vi kan tycka att det är roligt, huvudsaken är att vi förstår och att vi skrattar ikapp. Tänk alla gånger vi kommer skratta tillsammans.
Tack för att du finns i mitt liv.
En höstdag då trädens löv var sådär vackert rödgröna. Himlen var klarblå och solen lös. Det var lite lätt kyligt i luften och löven var krispiga, solen värmde ansiktet. Det var då du kom, på riktigt. Det var då du sa att aldrig kommer du gå, aldrig kommer du svika och aldrig kommer du sluta älska. Höstdagar är vårt signum med stort S och när jag tittar upp mot himlen och ser solen lysa så tänker jag på den där höstdagen. Tänker på minnena och på hur vi fick vår start. En start minst lika vacker som en palett med färgkartans alla färger. Tänk alla höstdagar som vi kommer dela tillsammans.
Tack för att du finns i mitt liv.
Och mitt bland alla rosa moln och fjärilar i kärlekens paradis vågar vi se livet för vad det är. Kontrasterna. Det vita mot det svarta och alla gråa nyanser. För vi har lärt oss att livet är inte bara rosa moln med fjärilar som får det kittlas i magen. Livet är så mycket mer. Så många fler nyanser, vissa finare än andra. Men alla utgör dem livet. Det vi delar. Du och jag. När det svarta kommer försöker vi skapa det vita tillsammans och hand i hand blir det så mycket lättare att våga känna efter och blanda livets färg. För i med- och motgång blir det så mycket mer upplevelserikt tillsammans.
Tack för att du finns i mitt liv.
För allt vi är, för allt vi har. Tillsammans och var och en för sig. För alla dagar vi har delat och för alla dagar vi kommer dela. För alla minnen vi har skapat och för alla minnen vi kommer skapa. Livet är här och nu, inte igår eller imorgon. För alla känslor vi har gått igenom och för alla känslor vi kommer gå igenom. Själva och tillsammans. Höstiga färger på en palett blandat med livets olika färger kommer måla vår nutid och framtid. Som individer och tillsammans. För kärlek är inte så komplicerat. Det är du och jag. Och tillsammans, då vi lånar ut en del av våra hjärtan till den andra.”

12 kommentarer 2011.01.27

Solen lyser och det är några minusgrader, jag vill bara säga att det får mig att bubbla av glädje!

6 pass är gjorda – 4 kvar.
Gårdagen innehöll ett riktigt grisigt pass som avslut på dagen och jag gjorde inte mycket när jag kom hem efter det. Landade framför middagsbordet och sedan var det i princip raka vägen in i duschen och ner under täcket. Nu är det en ny dag med en lugn förmiddag innan några timmar på sadeln som ska avverkas ikväll. Dagar som dessa är de som man verkligen njuter av. Solen värmer ansiktet, det är några minusgrader och man kan ligga i soffan och läsa en bok och bara ladda batterierna innan kvällen. Det sitter som en smäck och jag njuter maximalt. Belöningen efter de grisiga passen är fina och man kan njuta för att man vet att man är värd det.
Pratade med en nära vän tidigare på förmiddagen som frågade om jag aldrig tröttnar eller känner ”Nej fan, nu orkar jag inte mer, idag skiter jag i det” och jag kom på mig själv att jag aldrig känner så. Visst, när det är som jobbigast och mjölksyran sprutar ur öronen och kroppen bara vill skrika rakt ut så kan jag för stunden vilja strunta i det men jag gör det, ändå, lite hårdare. Jakten på att utvecklas och belöningen av endorfiner väger tyngre än mjölksyran. Jag vet att kvällens timmar kommer bli jobbiga, jag har gjort 6 pass, gör mitt sjunde ikväll och det kommer kännas. Men jag vet också att jag har en hel lång underbar vilodag som väntar imorgon. Och saken är väl sådan att om jag inte skulle älska det här så mycket som jag faktiskt älskar det så skulle jag ha lagt mig på sofflocket för gott för längesen. Men jag vill göra jobbet, jag vill utvecklas och se hur långt jag kan komma. Som en annan god vän säger, med envishet kommer man långt men jag ska komma längre.

Hur långt vill du komma?

9 kommentarer 2011.01.27

Kvällens träning:
45min styrketräning
45min spinning

pulsmedelsnitt del 1:
67,9%
pulsmedelsnitt del 2:
86,5%

Död. Som en sill. Som en av farbror Melkers salta sillar i Saltkråkan.
Ännu ett pass rakt in på kontot och jag njuter av det. För varje insatt pass på träningskontot är tillfredsställelsen total och jag hoppas på att all träning under vintern kommer löna sig till våren och sommaren. Idag var det ett grispass. Först fullt fokus på styrketräning och sedan fullt ös på spinningcykeln. Förr har jag tyckte att den här kombinationen mest har känts onödig och lite flummig. Men nu, med fullt fokus på torra landsvägar så känns det som om den här kombinationen är kunglig. Dagens pass var som sagt ett grispass á supergrisigt. Tunga skivstänger, många repetitioner och ben blandat med resten av kroppen. Armarna darrade som asplöv när det var dax att sätta sig på sadeln och mosa sig igenom 45min spinning. Och mosad var känslan efteråt. Grispassen är värst och tanken på att strunta i allt och gå hem och lägga sig under täcket är inte långt borta. Men nu är det avklarat och rakt in på kontot. Nu ska sömntimmarna in på kontot också. Död som en sill var det.

2 kommentarer 2011.01.27

Hon är mitt guld i mitt liv.
Alltid står hon där med en öppen famn och ger mig varma kramar fyllda av kärlek. Hon smeker min kind och jag vet att jag betyder för henne. Om inte allt, så nästan. Hennes kärlek är villkorslös och vad det än är i livet så står hon på min sida och stöttar mig. Vår kärlek är oändlig och hon är mitt allt. Helt enkelt,
hon är mitt guld i mitt liv.

Min älskade farmor.
Även om jag har de två mest fantastiska föräldrarna som finns så är min farmor mitt kugghjul i livet. Hon har alltid funnits, från dag ett. Och hon finns än idag. Några dagar varje vecka ses vi och jag får chansen att fylla på mig med farmorkärlek, kärlek som jag inte kan leva utan. Min farmor är den bästa man kan tänka sig, hon finns i med- och motgång och går aldrig sin väg. Hon lyssnar, råder, lär och hjälper. Kort och gott, utan henne vore jag inte jag. Utan henne hade jag inte lärt mig hur man bakar en Budapesttårta eller hur man syr upp byxor, utan henne hade jag inte lärt mig hur man gör en riktig Janssons Frestelse eller hur man rensar och drar skinnet av en sill. Ända sedan jag var liten har jag alltid varit mycket hos henne, inte det att mina föräldrar inte har haft tid för de har de, men jag har älskat att vara hos henne, som sagt, hon är mitt kugghjul. Det var till henne jag cyklade snabbt som en dåre och varje gång försökte slå personligt rekord och det var med henne jag diskade på semestrarna på Västkusten i Grebbestad. Vi delade säng och varje gång hon snarkade petade jag henne i ryggen så hon skulle sluta. Farmor är för mig kärlek, värme och omtanke. En person jag inte klarar mig utan och en person som är livrädd att förlora. Det är en av de största rädslorna jag har och som jag vet att jag en dag kommer bli tvingad att ta itu med, precis som jag kommer bli tvungen att göra med alla jag älskar. Men trots min stora rädsla för det så vet jag att jag än har många år kvar med henne. År som kommer vara fyllda av kärlek, skratt och stunder som kommer ge minnen som jag kommer spara i min ask närmast mitt hjärta. Min farmor är den bästa. Hon finns i alla väder och i mitt hjärta är hon evig. I spetsen av min hejarklack står min farmor och skriker högst och tydligast. Hon tror på mig i alla lägen och jag vet att hon aldrig sviker. Hennes och min kärlek är odödlig.

17 kommentarer 2011.01.26

Dagens pass:
Pass1: Återhämtning
Pass2: Intervaller

Med en skön sovmorgon i bagaget sitter jag nu och laddar för lite återhämtning. Uppladdningen är en blandning av massa häftiga Youtubeklipp med olika coola cyklister som Mark Cavendish spurt från förra årets tour och lite bergsstigningar med bröderna Schleck men även en kik på ”Mitt liv som Hellner”. Sovmorgonen var mycket uppskattad av kroppen då gårdagens mål med att lägga sig kl23 sprack med en timme… dåligt. Men därför tog jag mig friheten till att skjuta väckarklockan en timme framåt, sådant gillas.
Men nu är det alltså ett återhämtningspass som väntar och även det kommer nog uppskattas av kroppen. Sedan fredagens vilodag har det varit tre dagar av nästintill galen körning så återhämtningen kommer sitta fint. Dessutom väl valt inför kvällens intervaller. Vad det gäller intervaller så börjar jag bli snurrig av bara ordet. Varför måste intervaller vara så bra för kroppen? I den bästa av världar så skulle de vara värdelösa så man slapp dem. Men nu väntar återhämtning och jisses vad jag kommer njuta järnet av den!

Let’s go hej ho!

11 kommentarer 2011.01.25

Hade jag fått så hade jag skrikit i kväll.
Med hela min kropp.
Högt och tydligt.
Länge och väl.

Det händer att kroppen sviktar och sviker psyket. Men så händer det att psyket sviktar och sviker kroppen. Men idag sviktade ingen och ingen svek. Fokuset var rätt fram och rätt ner. Stirra in i den vita väggen så länge som möjligt och trampa till mjölksyran började spruta ut ur öronen. Jag stirrade in i den vita väggen i några timmar och på slutet av timmarna kunde jag känna hur mjölksyran sprutade ur mina öron. Hade jag fått så hade jag skrikit. Länge och väl. Från botten av min kropp. När de flesta signalerna som skickas till mitt psyke från hjärnan och ryggmärgen säger att ”Nej, nu räcker det Matilda, kör inte hårdare eller längre, du har gjort mer än väl” så har jag en maskot som vrålar att när alla depåer i kroppen är slut så finns det alltid lite mer att ta av. Det går alltid att blockera psyket lite till och det går alltid att väga känna mjölksyran lite längre. Enligt min maskot är det i varje fall så.
Idag fanns min maskot med mig på plats, live, och skrek. Härjade och gapade. Fortsatte att psyka mig med att vill man så kan man, det finns inget som heter ”Att ge upp” och det finns alltid lite mer att ta av, även när allt annat i kroppen skriker nej eller att det räcker. Min maskot skriker och jag lyder. Lyder för att den vita väggen har gjort mig paralyserad och plötsligt, mitt i allt skrikande och gapande känner jag ingenting. Det är som att flyga. Men som att flyga själv. Mina ben är mina vingar som tar mig framåt i en hejdundrande fart. Det finns ingen liten gnutta av smärta eller mjölksyra. Energidepåerna i kroppen är oändliga. Jag andas på ren automatik och det är nästan som om jag svävar. Där på sadeln sitter jag i min egna lilla bubbla och där existerar inga vita väggar eller skrikande maskotar. Där existerar enbart den oändliga styrkan. Idag nådde jag min bubbla. Idag fick jag för några minuter slippa allt vad som heter mjölksyra och vita väggar. Idag skrek min maskot på mig men för några minuter nådde hon mig inte. För några minuter gick allting på automatik och jag flög. Det är när den känslan infinner sig som man vet. Vet att man har hittat rätt och gör rätt.

6 kommentarer 2011.01.25

v.4 – 10 träningspass + 1 vilodag

När psyket skriker nej och kroppen redan har gett upp grottar jag ner mig och tänker: ”Imorgon gör jag inte om det här. Imorgon kryper jag ner under täcket och gömmer mig.” Men så gör jag om det i varje fall. Igår kväll så skrek hela jag nej men idag gör jag om det. Upp på sadeln och kör slut på alla depåer som kroppen har. Ännu en gång. Och det är det här jag tycker är häftigt, hur man om och om igen pressar sig och kränger ur det sista. Frivilligt.
Inför den här veckan löd planen sådan att satsa mer på cykel/spinning och inte lägga så mycket tid på kompletterande träning som jag annars har lagt rätt mycket tid på under vintern. Hur kroppen kommer reagera på det på söndag är något jag med spänd förväntan ser framemot. Har jag valt rätt eller har jag valt fel? Just nu är de flesta av mina tankar på att försöka komma på ett bra träningsschema inför våren (=då det går att köra ute) och samtidigt som jag bollar mina tankar med andra så kommer jag på nya upplägg. Krångligt! Men det är ju så, enbart perfekt träning skapar perfektion så att fundera framåt och tillbaka och väga nackdelar mot fördelar känns nödvändigt för att få ut det bästa möjliga.
Men idag är det måndag och träningen fortsätter på vinterns schema men KiBoxen är utbytt mot 2h spinning. Dax att ta nya tag, pressa psyket och kroppen lite till tills jag skriker nej igen. I kväll ska det köttas och mjölksyran ska spruta ut ur öronen. Det är då man är som mest levande, prova ni också. Enbart perfekt träning skapar perfektion.

12 kommentarer 2011.01.24

Tränings summering av v. 3:
En riktigt schysst vecka med mest tid lagd på cykel/spinning. Kroppen har svarat bra trots att jag hade förväntat mig lite nedgång så här dax i månaden. Men det känns som att kroppen i sin helhet inte alls påverkas särskilt mycket av det. Mentalt så har det varit urstarkt och det är mer än skönt att vara tillbaka i form.

—

Söndag kväll eller ja, snart natt och jag sitter här och håller på att gäspa käkarna ur led. Kroppen är trött och ögonlocken vill falla ner. Försöker hitta lite fokus för att kunna analysera pulserna från kvällens pass och göra en snabb analys över hur det har gått under veckan. Det fokuset är en aningen svårt att hitta men av det jag kan få ut så inser jag att det har varit en riktigt bra vecka trots den här tidpunkten på månaden. Det är även något jag kan se när jag går tillbaka till de närmaste månaderna, att det spelar inte längre så stor roll om jag har mens eller ej, träningen lider inte så jättemycket av det.
Den här veckan avslutades i varje fall med ett grispass. Ett spinningpass á la raket fart. Inget fel på det, inte alls. Fart är roligt och fart ger energiflöde. Men som sista pass på en vecka är det lite sisådär, i varje fall efteråt. Kroppen svarade väldigt bra så länge jag satt på spinncykeln men när jag klev av kändes kroppen sliten, trött och skrek efter en säng. Men det är ju så det ska vara. Passet i sig var väldigt bra och även om jag har en hatkärlek till spinningcyklar så känns det som ett riktigt bra substitut under de delarna av året då landsvägscykling inte är något alternativ i Sverige. Och jag erkänner, jag sitter hellre på en spinningcykel när termometern visar -15 grader än att jag sätter mig på en cykelcross eller något liknande och kör ute. Så idag blev väl min hatkärlek lite mer kärlek och i takt till musiken och tillsammans med 39 andra spinnande själar kunde jag tillslut, efter en hel vinter, hitta tacksamheten till spinningcyklar, spinning och Friskis&Svettis. Det tog ett tag.
Imorgon rullar jag vidare och siktar på att göra ännu en riktigt härlig träningsvecka med schyssta pulsvärden. Och jag fortsätter att lägga mer tid på cykel/spinning och allt mindre tid på kompletterande träning. Kroppen svarar bra på det och det mentala jublar så jag tycker att det känns som ett bra val. Men nu slår jag nog snart huvudet i laptopen av rent utmattning. Det ska kännas efter ett träningspass och det ska kännas ännu mer efter tio. Vecka 3 är avverkad och därmed har jag tio träningspass rakt in på konto. Det här så här livet ska vara.

10 kommentarer 2011.01.24