Kvällsträning:

Spinning

Maxsnitt: 94%

Medelsnitt: 85%

Livet i sin finaste form. Jag börjar sakna det. Värmen, de torra landsvägarna och få känna fartvinden i ansiktet. Det enda jag inte saknar är lukten av koskiten, men samtidigt så är det lite charmigt, så jag saknar nog även det. Ännu en söndag i december har snart passerat och ännu ett pass på spinncykeln. Jag har inget emot den, inte alls, men jag saknar det ljuva med att vara ute. Tyvärr är jag inte en sådan person som lockas av -10 grader, snö och halka när det kommer till att cykla. Så när jag sitter inne i salen på spinncykeln drömmer jag mig tillbaka till i somras och alla ljuvliga dagar då det bara var jag och cykeln mot världen, och lite musik. Och tro det eller ej, men det hjälper faktiskt. När jag sitter i salen är jag vips ute på vägarna och kan se fåglarna flyga, höra korna råma och känna doften av bajs från diverse djur. Solen gassar och svetten rinner, fartvinden slår mig i ansiktet och mer levande kan man inte känna sig. Jag har sagt det förut och det tåls att upprepas men det är något med att med sin egna kropp kunna komma framåt så fort som gör det hela till en fascinerande upplevelse. Och ni som inte har provat, gör det! Jag lovar att ni kommer bli inbitna och sedan slaviskt följa både touren och girot. Men nu är vi i mitten av december, snön täcker hela Sverige, minusgraderna dominerar och på tv kan man se Vinterstudion. Charmigt även det. Att trots alla de typiska Sverige sakerna så stannar man, lever på och möter livet i sin finaste form inomhus på en spinncykel. Det är charmigt, att kärleken är så stark till cyklingen att man fortsätter trots vädret. Men det är väl så som man har lärt sig sedan man var liten, enbart kläderna är det som avgör.

oj vad flummigt det här blev. allt jag ville säga var: matilda + lvgcykel = ren kärlek!