Rakt fram. Precis rakt fram. Så länge det går, så fort det möjligen kan gå.

Vintern har kommit till Sverige för längesedan. Snön täcker nog precis hela vårt avlånga land och här hemma snöar det för fullt. På vädret varnar man för att ge sig ut och bussar är inställda lite överallt. Det är snö och träningarna på sadeln spenderas inomhus. Inomhus där jag stirrar in i vita väggar och gång på gång när kroppen tar emot försöker intala mig att vita väggar hjälper mitt psyke till att bli starkare och enbart är positivt. På Spotify lyssnar jag på ”Älskade Älskade vår” och har det som draghjälp när energidepåerna är slut. Vita väggar tär på psyket, tär på kroppen och tär på känslorna.  Vita väggar gör så att energidepåerna tar slut. Torra landsvägar, klarblå himmel och soliga dagar tär inte, de stärker kroppen och fyller på energidepåerna. Men jag sitter ändå där, på sadeln mellan fyra vita väggar och ber på mina bara knän till cykelgudarna att de vita väggarna inte ska tära utan att de ska hjälpa, att de enbart ska göra mig starkare. Ibland går det upp och ibland går det ner. Ibland har jag lust att skrika åt väggarna och be dem fara dit pepparn växer, ibland skriker jag åt snön men för det mesta älskar jag det vita guldet. Jag gillar inte paradoxerna. Att älska och hata samma sak. Men när det går upp älskar jag snön lite mer och tackar de vita väggarna för vad de ger mig och för att de hjälper mig. Då tackar jag cykelgudarna men fortsätter lyssna på ”Älskade Älskade vår” för att inte falla, snart, snart är våren och de torra landsvägarna, klarblåa himlen och soliga dagarna tillbaka.