Lördag och det är världscupen i längdskidor på tv. Det är något med dessa lördagar då snön ligger på marken och Vinterstudion samt världscupen visas på tv. Då är det verkligen vinter. Även om jag inte är  någon inbiten längdskidåkare och även om jag är rätt dålig på det när jag väl ger mig ut i spåren så finns det något i världscupen och Vinterstudion som ger mig en kick. Vad det är vet jag faktiskt inte eftersom jag inte som sagt är någon hejar själv i spåren men kanske är det minnet från Vancouver då det svenska längdskidlandslaget verkligen dominerade, kanske är det något i det där med att sliter man verkligen så lönar det sig? Själv kan jag snart blicka tillbaka på en vecka som har varit tuffare än vad träningsschemat säger. Jag har tryckt in två extra pass och möblerat om lite för att kroppen kändes riktigt stark och jag ville ha en liten utmaning eftersom schemat har känts så bra. Frågan återstår till imorgon då sista passet är gjort, om jag valde rätt eller fel strategi. Men känner jag mig själv rätt så är det enda som avgör psyket, orkar det så orkar kroppen. För som det så fint heter: ”Det finns alltid lite kvar, även när man tror att man ska dö kan man alltid pusha sig själv lite lite till.” När jag gick på mellanstadiet lärde min idrottslärare mig att det är inte förrän man spyr som man verkligen har tagit ut sig och gjort ett bra jobb. Hans ord fick en del av oss i klassen att nästan spränga oss själv i löparspåren där vi höll till en hel del våren och sensommaren. Hans ord har jag sedan dess alltid burit med mig och efter varje träningspass så rannsakar jag mig själv och funderar alltid: ”Tog jag verkligen i allt jag hade? Fanns verkligen spykänslan där? Gjorde jag verkligen mitt jobb?” Att ta ut sig maximalt så på precis alla pass skulle ju inte i längden fungera, det är blandningen mellan hårda, mellan och återhämtningspass som bygger upp kroppen till en kropp stark som starkaste, men ändå så tycker jag att det är tre bra frågor att ställa sig i förhållande till vilket typ av pass som det var planerat att genomföra. För som kloka och fantastiska trestegshopparen Christian Olsson sa: ”Det som inte tar kål på en, det gör en starkare.” Så sant så. Ur allt, såväl motgång som medgång, så följer alltid något positivt även om man i stundens hetta kan ha svårt att se det. Och jag tror att det som Vinterstudion och världscupen ger mig är just att det lönar sig att slita och göra sitt jobb, då kommer man gå så långt man vill gå och lite längre. Det finns alltid lite mer att ta av för det är inte förrän man spyr som man har gjort sitt maximala jobb. Imorgon ska jag kötta till benen viker sig och spykänslan blir min bästa vän, så gör jag mitt jobb för att bli starkast.

Gör du jobbet?