träning.

musiken dånar, kroppen är spänd om en gummisnodd som bara väntar på att få skjuta iväg all energi. psyket är peppat till max och allt jag ser är en tom landsväg. som jag har längtat. trycker på startknappen på pulsklockan.

nu åker vi!

träning.

det är knäpptyst skulle någon tappa en knappnål så skulle det låta som en mindre jordbävning. kroppen är trött och sliten. benen värker och energidepåerna såväl som psyket är tömt. det finns inget kvar, inte ens viljan. pulsklockan visar att det är 30 plågsamma minuter kvar.

nu biter vi ihop!

Jag började med idrott som väldigt liten. Det började med plask i stora bassängen i badhuset med pappa och fortsatte med gymnastik, lära sig simma och så började det rulla på. Jag har hållit på med många olika idrotter och aldrig varit rädd för att testa på nytt. Men nu är jag här, med 10 pass i veckan och med en landsvägscykel som bästa vän. Och jag tror att en av de stora anledningarna till att jag orkar träna på bygger på vad jag har gjort tidigare. Ett exempel är golfen som jag är oerhört tacksam över att jag började med. Golfen gav mig ett psyke som jag tror att få idrotter kan ge, att stå på en range och slå boll efter boll om och om igen ger ett psyke som är hårdare än hårdast. Och det är väl så fint som ordspråket lyder: ”Erfarenhet ger lärdom”, jag tror definitivt på det. Men nu är det som sagt jag och landsvägscykeln mot världen och aldrig har jag känt mig så hemma som nu.

En vanlig träningsvecka just nu består av 7 cykelpass, 2 Ki Box pass och 1 styrkepass. För min kropp känns det som ett optimalt upplägg för att nå den formen som jag strävar efter, att bli så stark som det bara går att bli. För mig handlar det om att lägga tung vikt vid cyklingen och konditionen men att även bygga muskler på rätt ställen och behålla glädjen på så många pass som möjligt, därför tror jag inte på att enbart göra en och samma sak. Ki Box kanske inte är det optimala, det kanske inte gynnar mig som cyklist särskilt mycket men det ger en glädjen som jag inte vill vara utan och det ger mig ett go i kroppen som stärker mig när de tuffa fyra minuters intervallerna kommer på cykeln. Man måste ha ett helhetstänk, det tror i varje fall jag på. Att träna för att nå den maximala prestationen tror jag, precis som när det kommer till maten, är individuellt. Att resan man gör är olika för alla. Givetvis ska man lyssna på andra som har mer erfarenhet och givetvis ska man ta hjälp av människor men vad de än säger, vad de än tycker och vad de än anser att man bör göra så handlar det till sist om vad man själv tycker, hur ens egna kropp reagerar, om det passar eller ej. Det är ju trots allt jag som ska göra det och ingen annan.

Precis som i mångt och mycket tycker jag att glädjen ska få styra i de flesta fall. Givetvis ska man inte lägga sig platt på soffan bara för att det känns lite tungt en dag, men jag tror att det är jätteviktigt att behålla glädjen, vara påhittig vad det gäller nya övningar och inte glömma att skaffa sig schysst sällskap. Så, som en sammanfattning av träning för maximal prestation, så är min nyckel glädje och ett jävlar anamma. Att aldrig ge sig, för när man tror att det är slut på energi, vilja och målmedvetenhet så finns det alltid lite kvar. Det finns inga genvägar till framgång, det finns bara en väg och det är att aldrig sluta kämpa. Att aldrig ge upp. Det finns alltid lite mer att ta av. Nu kör vi!