Dagens ämne: Ki Box
För varje slag jag slår kan jag känna hur känslorna kommer.
Ett slag.
Två slag.
Tre slag.
Fyra slag.
Pang.
För varje slag jag slår kan jag känna hur lugnet infinner sig.
Fem slag.
Sex slag.
Sju slag.
Åtta slag.
Pang.
För varje slag jag slår kan jag känna hur glädjen spritter i mig.
En helt vanlig måndag. Lite smått tjurig på allt och alla, en piss dag med lite fulare ord. Men en måndag då pappa och jag minsann hade bestämt oss, nu skulle kvällsbrottningen innan sängdax bli till boxning, Ki Boxning, med slag och sparkar. För er som av någon knäpp anledning tror att vi misshandlar varandra är helt ute och cyklar, kvällsbrottning är skratt och glada miner där vi testar vem som är mest vältränad. Sådant som pappor och söner gör typ. Men vi kände för att avancera och på köpet få ut något av det, nämligen rå träning. Så vi intog en lokal med kanske sisådär trettio andra galningar samt en ledare med eld i baken. Allt var under kontroll och med mitsar och handskar. Någonstans i mitten av passet tappade jag orden och insåg, det här, det här är rå träning när det är som näst råast. Nu har det gått några månader sedan den där måndagen och jag är fast, precis som min pappa är tror jag. Det är någonting med att få slåss kontrollerat som samtidigt ger en frihet som enbart kan ges av att slåss. Det låter ju en aningen omoraliskt och rätt dumt att förespråka att att slåss ger frihet, men jag tycker att det är fullt okej så länge det är kontrollerat och på en nivå där båda är med på det. Det är ju inte så att vi står och slår varandra, utan nu är det tunga slag och sparkar som möter mitsarnas vadderade yta. För er som inte har provat det så kan jag återigen säga, Ki Box är rå träning, träning när det är som näst råast. Jag slår ett slag för Ki Box och för att våga släppa loss känslorna!
Kommentarer
2010.12.09 - Susanne
Haha ja man kanske kan koka te på det om inte annat… :P
Himla jobbigt att mäta ändå tycker jag och mosa maten för att den ska passa i måtten… Hur snyggt är det att lägga upp på tallriken sen lixom… :D
2010.12.09 - Elin
Blir så glad att läsa det här! Saknar verkligen att få träna på riktigt. Träna och leka med bollen, göra sit-ups med de andra. Och saknar ki-boxen. Håller med dig fullt, det är något visst med att få ur sig alla känslor på en gång.
jodå. nummer två kanske kommer. någongång.
hur gammal är han? killen alltså?
kramar
2010.12.09 - Felicia
i want you to hit me as hard as you can!
2010.12.09 - LORISSA LOVEBOMB
sv: nej man kan ju inte äta fisk och kalla sig vegetarian ju! Jag är lakto-vegetarian. Så jag äter bara mjölk från djuren, inget kött eller ägg. Hur äter du?
2010.12.10 - Marcus Åberg
Jo, det är helt sant. Härligt att höra att allting flyter på för dig :)
Kram
2010.12.10 - Elin
Japp, boxning är bra ibland!
Haha, nja tomten har jag lite svårt att tro på eftersom jag själv får vara tomten varje år :P Haha, nej men såklart det finns en tomte någonstans. Likaväl som jag tror på spöken måste jag ju tro på tomten ;P
2010.12.11 - Elisabet
Låter himla kul!
2010.12.14 - Johan
Oj, träna med pappa! :O Känns vääldigt långt bort här, haha! :)
Han ligger X antal viktklasser över mig och skulle nog inte orka hälften av våra konditionspass, men han har faktiskt provat på goalball och lyckades faktiskt rädda några bollar! :)
SV: Det dåliga behövs i livet för att uppväga det bra, en lösning på Teodiseproblemet, som jag har nämnt jag vet inte hur många gånger. Men skulle allt vara bra, då skulle man inte ens veta att det var bra, för då skulle man inte ha något att jämföra med.
Du har så rätt, Matilda, man lär sig och blir starkare av motgångar, det vet du lika väl som jag, om än kanske på lite olika sätt. Trots det måste man tillåta sig att inte må bra ibland. Man kan inte alltid vara på topp och det är helt okej, bara man inte fastnar i det allt för länge. Efter en motgång är det klart man mår skit, men det blir bättre, tids nog. Hur lång den tiden är är högst troligt individuellt, men förr eller senare blir det bättre. Jag vill bara tro att vi ska klara detta tillsammans, vad hjärnan än säger. Jag kan inte förneka hjärtat, det spelar ingen roll vad hjärnan än säger. Längst in där inne brinner ändå hoppets och kärlekens låga kvar och de släcks inte i första taget, det kan jag lova, även om man ibland måste tvinga sig själv att gå emot hjärtat. Det är det värsta man kan göra och det gör så ont. Därför hoppas jag trots allt, längst där inne, att vi kommer kara det här, att det kommer bli bra på ett eller annat sätt.
2010.12.08 - Susanne
Ja det smakar så mycket godare när man har plockat det själv oxå… Plus att man får jue frisk luft och lite motion på köpet… :)