Det är knäpptyst. Jag kan höra mitt egna hjärta slå och hur blodet forsar fram i min kropp. Muskel efter muskel slappnar av och andetagen blir längre och längre.  Jag sluter mina ögon och släpper allt. Där ligger jag i en bubbla och allt jag känner är hur kroppen sakta svävar mot fjärran länder. Det är knäpptyst.

Att våga vila.

När jag var yngre trodde jag i princip att den som tränar mest blir bäst. Utan någon vidare eftertanke borde det ju stämma för övning ger färdighet. Tur nog är jag omgiven av människor som bär på beundransvärt mycket erfarenheter och lärdom och de lärde mig att se vila som en nyckel för idrottslig framgång. Hade jag inte haft de människorna i min omgivning hade jag nog matat kroppen med träning tills den stupat, eller ja, tills skador och sjukdom varit övervägande mot träning.

Flertalet av en veckas dagar består av två träningspass, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Mer orkar inte kroppen. Däremellan är det tid för att göra allt annat som ett liv innehåller men även att fylla på energidepåerna med mat, OCH att vila. Jag sover aldrig flera timmar mellan passen mitt på dagen, då blir bara kroppen seg och allt utom pigg och alert. Men en powernap som det så fint heter på ungefär 20 minuter ger min kropp så mycket styrka tillbaka att eftermiddagens pass kan få samma genomkörare som förmiddagens. Utan de 20 minuter skulle jag kunna glömma att orka tömma mig igen, på samma sätt, flera gånger i veckan. För mig handlar det om att orka träna så här mycket under långa perioder och orka leverera på hög nivån under passen. Om jag skulle träna två eller tre gånger i veckan skulle vilan mellan passen bli mer än tillräcklig eftersom jag skulle ha flera dagar emellan. Men nu kan det i bästa fall handla om 4 -5 h där jag ska återhämta mig för att orka igen, då är 20 minuter guld värda. Det har funnits dagar då jag har fuskat med återhämtningen mellan passen för att jag har velat hunnit med så mycket annat under dagen också. Men efter varje gång har jag ångrat mig grymt mycket när det är dax för dagens andra pass. Att inleda ett pass med en trött, seg och sliten kropp är ingen hit och inget man frivilligt vill utsätta sig för. Så med åren, och visdomen kanske, så har jag insett att den där powernapen faktiskt är lika viktig som träning. För utan den så blir träningen kass och jag vill leverera maximalt.

Jag har varit där, jag har också tänkt att ju mer träning desto bättre. Men nu är jag här, oerhört tacksam till alla som genom åren sagt till mig hur viktigt det är med vila och som har tjatat på mig. För det ska tjatas. Precis som när det gäller maten så ska det tjatas för utan fyllda energidepåer och en utvilad kropp kan man lika gärna lägga sig på sofflocket och stanna där, passen kommer få ungefär lika dålig kvalité som om man skulle strunta i dem. Så man måste våga inse att vila är viktigt, lika viktigt som alla andra delar för att få träningen att fungera. Det handlar om en enda sak.

Att våga vila.