© CC/[JO]² – Immortal Lens -( Youssef Hanna )

Jag minns en uppväxt fylld av glädje, kärlek, omtanke och trygghet. Dagarna när jag var liten var lekfyllda och fartfyllda. Varje morgon väcktes jag av min mamma eller pappa, de gav mig frukost, skjutsade mig till skolan, hämtade mig från skolan, skjutsade mig till mina fritidsaktiviteter, hämtade mig från dem, lagade mat, pysslade om mig, förhörde mig på mina läxor, läste godnattsaga och sov hos mig tills jag somnade. Jag var omgiven av min familj och andra vuxna när jag växte upp och det var kärlek som var grundstenen och jag behövde aldrig vara orolig och behöver även nu, 18 år senare, aldrig vara orolig. Runt mig finns det vuxna som ställer upp för mig, som stöttar mig, som älskar mig och som hjälper  mig om det blir för svårt och för tungt i livet. Men alla barn har inte haft det som mig och alla barn har det inte som mig.

Onsdagen den 10 november 2010 dimper det ner ett mail i min inkorg som är signerat av Unicef. Det är år 2010 och när jag läser texterna som finns på länken som följer med mailet blir jag mörkrädd. Är det verkligen Sverige det handlar om? Är det verkligen år 2010? Hur kunde det gå så snett av vi glömde våra egna barn?

CC/Lara604

Den första artikeln jag läser handlar om tre små barn som hittas hungriga och nakna i en lägenhet någonstans i Sverige. De har systematiskt blivit misshandlade av eras mamma på diverse olika sätt och när de hittas av polisen är de nakna och utsvultna, sängarna saknar madrasser och sängkläder och ett av barnen har en blöja på sig som är överfull. Mamman har hållit barnen inlåsta dygnet runt, ingen har fått gå till dagis eller skola och från lägenheten stinker det. Tidigare har barnen blivit tvångsomhändertagna av sociala myndigheter men deras mamma har sedan fått tillbaka dem.

Den andra artikeln jag läser handlar om en 16 årig tjej som har träffat en man i 30 års åldern via ett internet forum. Hon har i ett tidigt stadium berättat för honom att hon tidigare har skadat sig själv, haft ätstörningar och försökt ta livet av sig. I deras relation har mannen låst  in henne i en bur och piskat henne med diverse saker och han har även spänt upp henne med linor mot väggen och smiskat henne så grovt att hon har fått blåmärken. Trots detta frikänns han helt av domstolen då de säger att vad som har skett har varit helt frivilligt trots den unga tjejens förflutna.

© CC/Double Image Photography

Hur kunde mamman få tillbaka barnen efter att de hade blivit tvångsomhändertagna? Varför agerade ingen vuxen i barnens närhet?

Hur kunde domstolen frikänna mannen i 30 års åldern?

Jag blir rädd när jag läser dessa artiklar. Rädd för att ingen vuxen vågar ta sitt ansvar och rädd för att många beslutsfattare i Sverige inte tar sitt ansvar. Året år 2010 och vi lever i ett Sverige som i de flesta fall sägs vara ett sådant vackert och rättvist land där alla får göra sin röst hörd och där alla är lika mycket värda. Men i det Sverige som man kan läsa om i dessa två artiklar som finns på Unicefs blogg så visas ett Sverige där våra älskade barn glöms och där vi vuxna blundar. Under november driver Unicef en kampanj där vi alla tillsammans ska göra allt vi kan för att barnkonventionen ska bli svensk lag. I vintras blev jag vuxen och nu, snart ett år senare kommer jag göra allt för att utnyttja min röst som vuxen. Jag stödjer den här kampanjen till fullo och jag ber er att göra det samma.

Klicka på

SKRIV UNDER FÖR ATT BARNKONVENTIONEN SKA BLI SVENSK LAG

och våga göra er röst hörd.

Vilket Sverige vill du leva i? Vilket Sverige vill du representera?

© CC/Double Image Photography