Some call love a curse some call love a thief but he’s my home

Det går magiskt bra just nu. 9 träningspass är gjorda denna vecka och det har varit cykel blandat med styrka, Ki Box och så ett yogapass som belöning. Känslan har varit den samma på alla pass, även på det sista som var idag. Och det har varit en känsla utav flow. Trots att svetten har runnit, mjölksyran har sprutat, hjärtat har slagit hårt och lungorna har fått pumpat på rejält så har det funnits ett speciellt lugn inombords. Ett lugn som fått psyket att övervinna kroppen när energidepåerna har tagit slut och upplevelsen har varit magnifik. Vad mer kan man önska? Innan denna känsla av flow infann sig så fanns det alltid någon dag under veckorna då träningen kändes riktigt hemsk och jobbig, en sådan där känsla att man nästan inte vill träna. Men det är väl så som det så fint heter, träning ger färdighet. Och för mig har det givetvis lett till en ännu starkare kropp men också till ett urstarkt psyke. Och kanske är psyket lite viktigare än fysiken? För att kroppens energidepåer kommer ta slut är givet, men om man då har ett psyke som orkar lite extra ändå har man ju en vinnarkropp. Och det är ju det jag är ute efter. Att vara den som är starkast både fysiskt och mentalt när det väl smäller, att vara den som har vinnarkroppen.

Det finns någon som gör mig himmelskt glad. Ni vet sådana där människor som får en att le så fort de kliver in i ett rum? Eller de som gör så att man varje morgon vaknar med ett leende på läpparna. Eller de som gör ens liv komplett. De människorna är sådana människor som man älskar. Såväl familj som släkt som vänner som kärlek. Familjen är de man först och främst säger när någon frågar vilka man står närmast, sedan kommer släkt och vänner. Och så till sist kärleken. Om man har tur och har funnit den pusselbiten. För min del är det den sista pusselbiten. Jag älskar min familj, släkt och alla underbara vänner. Men kärlek har kommit och gått, ibland har jag trott att det har varit rätt och ibland har jag varit den som har valt att gå. Och kanske är det så att man ska prova sig fram innan man hittar den slutgiltiga för att vara säker på vad man vill och inte vill ha? Jag vet inte om det är för alltid den här gången heller, det är ju en omöjlighet att veta. Men jag vet att det är rätt här och nu. Så som livet ser ut nu och jag tror att det är rätt även för framtiden. Så hur kan jag veta det? Det är svårt det där. Men jag tror att den personen som gör så att det flyttar in fjärilar i ens mage, den som får en att känna ett pirrande lugn när man ses och den som får en att le så fort den kliver in i ett rum är den rätta. För så som livet är här och nu. Och jag tror mig minsann vara så lyckligt lottad att jag har hittat den personen. Eller kanske var det så att han hittade mig först? Han var den modiga först i varje fall. Och han är den modiga av oss två. För han är den som först vågade säga att han älskar mig. I torsdags hade han hittat det starkaste och mest beundransvärda modet.