Jag är nöjd, glad och förälskad samtidigt kan jag känna hur musklerna i min kropp är med på mina villkor. Alla bitar i livet är på topp eller ska jag kanske säga att de ligger rätt nu? Det låter nog bättre. Livsbitarna är på plats och det ger mig en hel del tänkande. Nästa vecka fyller jag 19, den 3 december för 19 år sedan föddes jag, och här är jag idag, 19 år senare och har nog aldrig varit så tillfredsställd med livet som nu. Det fascinerar mig, det där med tillfredsställelse. Mitt liv har gått upp och ner, det har varit storm, trög motvind och ett rent helvete, därtill har det givetvis även varit vindstilla, medvind och rena lyckorus. Och ska jag blicka tillbaka på åren som har gått har det till stor del faktiskt varit tumme upp, eller ska jag kanske säga att det alltid har varit det? Om jag ska låta riktigt klok och vis så borde jag väl säga att allt i mitt liv har varit positivt, för av varje motgång kommer något positivt. Det är något jag har lärt mig. Men samtidigt så kan jag inte säga så, vissa saker skulle jag vilja byta ut om jag fick chansen.

En av de sakerna är människoliv. De hårda, krassa och onda erfarenheterna som dödsfall ger har jag fått. Jag har sörjt och känt brutal smärta, och det skulle jag vilja kunna byta bort, erfarenheterna som det har gett, för människoliv går inte att värdesätta, de är maximalt värdefulla. Och även om jag idag inte längre känner varken sorg eller brutal smärta så är saknaden evig.

Jag funderar en hel del på vad livet är, vad meningen med livet är. Kanske är det vad man brukar göra i den här åldern då man söker sin plats i vårt universum, då man försöker hitta sig själv. Jag kan delvis känna att jag har hittat mig själv, åsikter och värderingar är jag säker på, det var ju val i år och att äntligen få göra sin röst hörd var oerhört häftigt och mäktigt, det var ett slags maktrus i kroppen. Samtidigt funderar jag mycket på framtiden, vad som kommer hända, vad jag vill ska hända och vad man borde. Framtiden är knepig, dels för att den är ovis men även för att den känns stor och komplex. Femtioelva drömmar kan skapas, femtioelva mål kan sättas och femtioelva planer kan göras men hur mycket man än förbereder sig kommer det alltid finnas faktorer som kan förändra allt. Just det kan jag känna rädsla för men även en smula nyfikenhet, allting kan hända och nu, med åren, har jag lärt mig att känna det som en typ av tillfredsställelse, att man hela tiden har något att se framemot, att allting inte alltid går i lås. Förr kunde jag finna det irriterande eller jobbigt, nu har jag insett att jag måste se det som något spännande och skapa en kick av det för att kunna hitta lösningar istället för problem.

Under många år har jag känt en rädsla inför att bli vuxen, alla beslut och alla måsten, nu, när jag har nått dit så inser jag att det samtidigt ger otrolig frihet. Med självständighet kommer givetvis ansvar men även chansen att kunna göra vad man själv tror på och vad man själv vill. Mitt liv kan ju enbart jag bestämma över även om jag försöker vara lyhörd och lära av andra, inte för att jag ska kunna slippa det utan för att jag tror man växer som människa genom att göra det. Ju fler erfarenheter ju större, bredare och häftigare blir livet, tror jag. Även om jag stundvis som sagt känner rädsla och oro i livet så är glädjen, tryggheten, nyfikenheten och dessutom även kärleken större, otroligt mycket större. Och jag tror att det är en stor del av att vara på god vägen mot att hitta min plats i den här världen, alltså att bli vuxen. Jag kan allt oftare känna hur jag lägger energi på rätt saker och lämnar de som tar negativ energi, det är något jag är mycket stolt över att kunna göra. Men jag är mest stolt över att kunna hur livet är mitt, hur mitt liv är mitt. Framtiden är inget annat än spännande.