Jag minns er.

Era leenden. Era skratt. Era röster. Era dofter. Era rörelser.

Jag minns er.

Allt vi gjorde. Allt vi upplevde. Allt vi fick som minnen. Allt vi gick igenom. Allt vi skapade.

Jag minns er.

Jag är rädd för döden. Den är hård och krass, kall och mörk. Den avgrundslösa sorgen, den brinnande smärtan och den eviga saknaden. Dessa ting skapar min rädsla, rädsla inför att mista de jag älskar. Med erfarenhet över hur det känns. Jag har varit där och jag har känt, ända in till ryggmärgen. Jag har känt den avgrundslösa sorgen, den brinnande smärtan och den eviga saknaden. Och jag vet att jag kommer få uppleva den igen, för döden är lika naturlig som födseln. Men det finns ingenting som heter ”Rutin på att hantera bortgång”. Varje gång är unik, varje gång gör olika ont och varje gång sätter sitt enskilda avtryck. Det må låta hårt och cyniskt, men det är skillnad på sorgen beroende på ålder. Hur hårt det än låter så är det skillnad. För det är som sagornas värld säger, de äldre ska dö först. Så även om det smärtar och lämnar oändlig saknad är acceptansen över vad som skett annorlunda, det är lättare att acceptera. Det är naturens gång. Men när regeln om döden enligt sagornas värld inte stämmer överens med verkligheten är acceptansen bortblåst och maktlösheten och orättvisan är ens bästa vän. Barn ska inte dö. Unga ska inte dö. Det är när det otänkbara händer som vi tappar greppet, kanske för alltid. För även om vi lär oss att tiden läker alla sår så finns det ingen som helst sanning i det. Frågan om varför just jag och vi drabbades är evig. Varför just vi? Varför nu? Varför du? Det finns ingen överlevnadshandbok om hur man ska överleva när det otänkbara händer det finns endast frågor utan svar och en lång lång väg som aldrig var planerad att finnas. Men mitt i det hårda och krassa, kalla och mörka finns ett ljus. Det finns en väg som leder till framtidens ljus även när det otänkbara händer, en väg även för den mest vilsna själen. För sanningen lyder att tiden läker inte alla sår och saknad är oändlig. Sorgen bleknar med sin tid men saknaden är lika kraftfull och evig som dag ett. En gång i tiden fanns dem här. Precis bredvid mig. Jag kunde se deras leenden, höra deras skratt och röster, känna deras dofter och se deras rörelser. Jag kunde göra saker med dem, uppleva saker med dem, jag kunde skapa minnen tillsammans med dem, tillsammans med dem skapade jag drömmar och planerade framtiden, jag gick igenom livet med dem tätt intill min sida. Men så sker det otänkbara och ger oändlig saknad som avtryck. Men det finns en väg tillbaka, en lång lång väg, men det finns en väg framför mig som jag aldrig hade tänkt att gå men som jag gick med små steg när det otänkbara hade hänt. För saken är så. När min tid är kommen, när det är dags för mig att gå min väg och tacka för den underbart vackra tiden jag fått här så ses vi igen. Då kommer jag åter få se deras leenden, höra deras skratt och röster, känna deras dofter och se deras rörelser. Då kommer jag åter kunna göra saker med dem, uppleva saker med den, skapa minnen tillsammans med dem och tillsammans kommer vi skapa drömmar och planera inför framtiden – inför oändligheten. För när det är min tur att dö så träffar jag alla dem jag en gång har förlorat återigen. Så saknaden är inte oändlig, för när livet har nåt sitt slut börjar oändligheten med dem jag genom livet lärt mig att älska och gått miste.

Jag älskade er – Jag älskar er

Idag brinner det ljus till minne av er, så att ni från himlen kan se att vi fortfarande minns er

evigt älskad - evigt saknad