”…och när allting tar slut så vet jag att jag aldrig kommer få känna den här känslan igen. så jag kommer göra allt jag kan för att fortsätta så länge jag kan. känslan jag får i kroppen när jag sitter på sadeln går inte att beskriva, plötsligt är fokuset där, där och då, och tunnelseendet kommer. det är först fram som gäller, det får bära eller brista, jag ska vara först…”

5:e passet är avklarat och det är onsdag kväll vilket betyder att det är 5 pass kvar denna vecka. Nu är det endast cykel som står på schemat, alltså, 5 pass kvar där jag ska kötta cykel tills jag inte orkar mer och då köttar jag lite till. Det finns alltid lite mer att ta av än vad man tror, det är bara att ge sig fan på att orka det. I söndags efter passet tog jag mig en lång funderare på kvällen när jag låg i sängen och skulle sova. Jag började fundera på hur i hela friden jag helt frivilligt utsätter mig för detta, vad det är som gör att jag faktiskt längtar efter träningspassen och genomför dem. Är det galenskap? Är det genialitet? Kanske är det en blandning av dem två, jag tror det behövs båda för att göra det. Men för min del handlar det även om något annat. Det handlar om en känsla, och denna gång inte om flow, utan om känslan av att känna hur adrenalinet rusar i kroppen, alltså – det är som en drog. Det sägs att känslan av endorfiner nästan kan jämställas med hur det är att vara hög på någon typ av narkotika, jag tror att känslan av adrenalin är nästintill den samma, adrenalin är ju kroppens egna narkotika. För min del är det en kombination av fokus, ruset i kroppen och viljan att pusha mig framåt som även tar mig framåt. Det är den trekombinerade känslan som får mig att varje morgon göra om vad jag gjorde igår, som får mig att ta mig framåt när kroppen skriker som mest. I måndags var det cykling på schemat. Det var tuff rå cykling där pulsen skulle vara så hög som möjligt under så lång tid som möjligt, alltså inget att leka med. Från minut ett var det gasen i botten och fullt fokus framåt. En hel del massa minuter senare var kroppen totalt utpumpad, energidepåerna var tömda, kroppen skrek efter kolhydrater och hade kroppen fått bestämma så hade den slutat där. Dels av rent förnuft men även för att den helt enkelt var slut. Men hjärnan samarbetade inte med kroppen, den var hög på adrenalinet som rusade i kroppen upp till hjärnan, så hög att det spelade ingen roll att mjölksyran nästintill sprutade ur öronen, det handlade enbart om en sak – att hålla passet ut och göra det jävligt bra. Genom att jag har kommit på att det är just den känslan av adrenalinet som får mig att hålla tills det är okej att sluta så kan jag även med tiden lära mig att stänga av signalerna från kroppen, så gott man kan alltså, och fortsätta ännu längre, pusha mig hårdare och driva mig framåt dit jag vill, att komma först. Adrenalinet är min egna drog som gör mig hög och som gynnar mig i min strävan mot att komma framåt och vara den som är först. Så samtidigt som min kropp kämpar för sitt liv så belönas hjärnan med adrenalin som får den att fortsätta och stänga av kroppens signaler. Så, det är 5 pass kvar denna vecka där det ska köttas och även om 5 är gjorda och kroppen bär med sig dem så är det värt att fortsätta, adrenalinet är det som gör det hela värt det.

Dessutom vill jag tacka Anna Edvardsson för att hon förgyller och kommer förgylla min vinterträning – TACK!