Julkortspyssel på högsta nivå! Mellan träningspassen, fikor och middagar med vänner och all städning innan både födelsedag och julafton så pysslar jag med julkort. 25 stycken ska skickas iväg innan den 16 december till släkt och vänner. Nu är det verkligen vinter dessutom, all underbar snö – vitt guld! Men jag kan erkänna, det börjar längtas efter varma soliga sommardagar och torra landsvägar… men innan dess så ska jag pyssla lite mer, baka, städa, fylla år, fira jul, skåla in det nya året och träna till 1000. Men nu är det ännu lite mer pysslande, göra några julkort ni också!

12 kommentarer 2010.11.29

Jag är nöjd, glad och förälskad samtidigt kan jag känna hur musklerna i min kropp är med på mina villkor. Alla bitar i livet är på topp eller ska jag kanske säga att de ligger rätt nu? Det låter nog bättre. Livsbitarna är på plats och det ger mig en hel del tänkande. Nästa vecka fyller jag 19, den 3 december för 19 år sedan föddes jag, och här är jag idag, 19 år senare och har nog aldrig varit så tillfredsställd med livet som nu. Det fascinerar mig, det där med tillfredsställelse. Mitt liv har gått upp och ner, det har varit storm, trög motvind och ett rent helvete, därtill har det givetvis även varit vindstilla, medvind och rena lyckorus. Och ska jag blicka tillbaka på åren som har gått har det till stor del faktiskt varit tumme upp, eller ska jag kanske säga att det alltid har varit det? Om jag ska låta riktigt klok och vis så borde jag väl säga att allt i mitt liv har varit positivt, för av varje motgång kommer något positivt. Det är något jag har lärt mig. Men samtidigt så kan jag inte säga så, vissa saker skulle jag vilja byta ut om jag fick chansen.

En av de sakerna är människoliv. De hårda, krassa och onda erfarenheterna som dödsfall ger har jag fått. Jag har sörjt och känt brutal smärta, och det skulle jag vilja kunna byta bort, erfarenheterna som det har gett, för människoliv går inte att värdesätta, de är maximalt värdefulla. Och även om jag idag inte längre känner varken sorg eller brutal smärta så är saknaden evig.

Jag funderar en hel del på vad livet är, vad meningen med livet är. Kanske är det vad man brukar göra i den här åldern då man söker sin plats i vårt universum, då man försöker hitta sig själv. Jag kan delvis känna att jag har hittat mig själv, åsikter och värderingar är jag säker på, det var ju val i år och att äntligen få göra sin röst hörd var oerhört häftigt och mäktigt, det var ett slags maktrus i kroppen. Samtidigt funderar jag mycket på framtiden, vad som kommer hända, vad jag vill ska hända och vad man borde. Framtiden är knepig, dels för att den är ovis men även för att den känns stor och komplex. Femtioelva drömmar kan skapas, femtioelva mål kan sättas och femtioelva planer kan göras men hur mycket man än förbereder sig kommer det alltid finnas faktorer som kan förändra allt. Just det kan jag känna rädsla för men även en smula nyfikenhet, allting kan hända och nu, med åren, har jag lärt mig att känna det som en typ av tillfredsställelse, att man hela tiden har något att se framemot, att allting inte alltid går i lås. Förr kunde jag finna det irriterande eller jobbigt, nu har jag insett att jag måste se det som något spännande och skapa en kick av det för att kunna hitta lösningar istället för problem.

Under många år har jag känt en rädsla inför att bli vuxen, alla beslut och alla måsten, nu, när jag har nått dit så inser jag att det samtidigt ger otrolig frihet. Med självständighet kommer givetvis ansvar men även chansen att kunna göra vad man själv tror på och vad man själv vill. Mitt liv kan ju enbart jag bestämma över även om jag försöker vara lyhörd och lära av andra, inte för att jag ska kunna slippa det utan för att jag tror man växer som människa genom att göra det. Ju fler erfarenheter ju större, bredare och häftigare blir livet, tror jag. Även om jag stundvis som sagt känner rädsla och oro i livet så är glädjen, tryggheten, nyfikenheten och dessutom även kärleken större, otroligt mycket större. Och jag tror att det är en stor del av att vara på god vägen mot att hitta min plats i den här världen, alltså att bli vuxen. Jag kan allt oftare känna hur jag lägger energi på rätt saker och lämnar de som tar negativ energi, det är något jag är mycket stolt över att kunna göra. Men jag är mest stolt över att kunna hur livet är mitt, hur mitt liv är mitt. Framtiden är inget annat än spännande.

8 kommentarer 2010.11.26

Du kom.
Från ingenstans.
Det var inte meningen.
Ingenting av det.
För två sekunder.
Då var vi nära.
Jag gick.
Det kom från ingenstans.
Jag ville finnas.
Hela tiden och nu.
För två sekunder.
Kanske finns en framtid.
Vänskap är ingenting.
Det är meningen.
Vi kommer.
Igen.
Det ordnar sig.

9 kommentarer 2010.11.24

KLART!

Som ni kanske läste i tidigare inlägg så har de sista detaljerna på vinterns träningsschema ordnats. Nu är det klart och skåda! Visste ser det underbart ut? 10 pass med olika intensitet och typer av träning. Något som jag definitivt gillar på schemat förutom cyklingen är Ki Boxen och ja jag vet, jag tjatar om det hela tiden, men jag tycker att det är kanon kul. Något helt nytt som ger smidiga muskler och allsidig träning. Även om stort fokus givetvis ska ligga på cykling så får man inte glömma att leka lite och i mitt fall blir Ki Boxen leken. Som jag skrev igår ger det mig ett underbart lugn i själ och muskler, att få utagera lite känslor, oavsett om man är glad, ledsen eller arg så är det skönt att få ut det. För er som inte har testat på det så rekommenderar jag verkligen det!

Så ja, det är såhär min plan ser ut. Jag är riktigt nöjd och det känns som om det kommer bli en fartfylld vinter med mycket härlig träning. För att inte få skador eller bli övertränad kommer det givetvis finnas perioder som är lite mer lugna och under jul och nyår kommer jag ta en extra vilodag, dels för att kroppen då och då behöver det men även för att ha tid att umgås med familj, släkt och vänner. Som sagt, jag ser verkligen framemot att köra på det här i vinter, och när snön har fyllt löparspåren så ska det köras längdskidor minsann! Nu kör vi!

16 kommentarer 2010.11.23

Allt jag egentligen vet är att du gör mig hel. Din närvaro får mig att känna ett inre lugn och vetskapen om att du är mig nära får mig att känna mig evigt stark. Det är ingen kliché att säga att tillsammans är man starkare. Du gör mig starkare och du får mig att växa. Du får mig att tro ännu mer på livet och verkligen känna livets eld brinna. Jag tror inte att det finns några ord som är tillräckliga för att beskriva kärlek och förälskelse men jag vet att om alla fick en del av dig så skulle de känna total kärlek och komplett förälskelse. För det är vad du ger mig. Du ger mig ett komplett liv för du är pusselbiten jag har letat efter. Allt jag egentligen vet är att du gör mig hel.

Sitter här och lyssnar på en riktigt bra låt. Det är en av de många fördelarna med Spotify, man hittar massor av nytt spännande. Nu ikväll hittade jag Try med Nelly Furtado. Hon har aldrig varit någon favorit hos mig men just den där låten har något som får mig att gilla den. Jag vet inte om det är soundet eller texten, men något är det. Förresten, om ni har någon bra musik att rekommendera så får ni hemskt gärna gör det! Jag behöver lite nytt uppiggande som ger mig eld i baken på träningarna nu när snön har kommit för att stanna. Men jag hoppas faktiskt på mer snö, så mycket så att längdskidorna kan användas och inspirationen från helgens Världscuptittande kan få ut ageras. Hellner, Olsson, Larsson och speciellt Richardsson var kungliga! Och Kalla, all beundran till henne. Ibland är vinnaren oslagbar, och så var det nog tyvärr i helgen, Marit Björgen är sagolik. Men det är mycket kvar av säsongen och jag tror stenhårt på Kalla, hon kommer dominera VM.

Själv har jag idag avverkat 2 av veckans 10 pass. Det blev ett på sadeln och ett KiBox vilket kändes som en skön kombination. Benen var rätt trötta sedan helgen så att ta ut sig lite extra i överkroppen satt fint. Dessutom har jag märkt att KiBoxen gör mig grymt avslappnad och lugn i både själ och muskler. Jag vet inte om det är för att man då har chansen att utagera känslor eller vad det är, men tokigt skönt är det efteråt. Imorgon väntar dubbla cykelpass och jag ser framemot det, för hur kul KiBox än är så är det ju så, det är landsvägscykling som mitt hjärta brinner för. Jag är en cyklist ända in i själen – en stolt sådan!

10 kommentarer 2010.11.23

Måndag: 1 Cykelpass & 1 KiBoxpass

Tisdag: 2 Cykelpass

Onsdag: 1 Styrkepass med skivstång & 1 Cykelpass

Torsdag: 1 Cykelpass

Fredag: VILODAG

Lördag: 1 Cykelpass & 1 KiBoxpass

Söndag: 1 Cykelpass

10 – JACKPOT! Söndag kväll och veckan är över. 10 pass är gjorda med varierad intensitet och under tiden som min dator har varit allt utom samarbetsvillig så har sista detaljerna på vinterns träningsschema blivit klara. För er som är intresserade kan ni nu alltså kika in under fliken ”Cykling” och läsa om träningen som kommer utföras i vinter. Det är 10 pass där cykling dominerar och därtill finns det ett styrkepass och 2 KiBoxpass inplanerade. Valet av KiBox beror mest på att det är roligt, men även för att det är allsidigt där hela kroppen får sig en genomkörare. Jag har någon filosofi där jag anser att det är minst lika viktigt att ha roligt som att ta i från tårna och jag tror det är svårt att behålla fokus om man inte har roligt, i varje fall i längden.

På kvällens pass sved det i hela kroppen. Att ha 9 pass bakom sig under en vecka känns, oavsett hur vältränad man är. Och konstigt vore det väl annars? Det skulle ju tyda på att man har fuskat någonstans. Och fuskat hade jag inte gjort insåg jag idag. Min inställning när jag satte mig på sadeln var att pressa mig så långt och så länge som det bara gick, men när jag var tvungen att lyssna på kroppen och acceptera att pulsen inte kunde stiga så mycket som jag ville även om jag tog i från tårna så insåg jag att jag i sin helhet har gjort jobbet som var tänkt den här veckan. Och det är nog även en av de skönaste känslorna, att man vet att man har gjort vad man ska, då vet man även att resultaten kommer komma inom en snar framtid.

9 kommentarer 2010.11.21

© CC/[JO]² – Immortal Lens -( Youssef Hanna )

Jag minns en uppväxt fylld av glädje, kärlek, omtanke och trygghet. Dagarna när jag var liten var lekfyllda och fartfyllda. Varje morgon väcktes jag av min mamma eller pappa, de gav mig frukost, skjutsade mig till skolan, hämtade mig från skolan, skjutsade mig till mina fritidsaktiviteter, hämtade mig från dem, lagade mat, pysslade om mig, förhörde mig på mina läxor, läste godnattsaga och sov hos mig tills jag somnade. Jag var omgiven av min familj och andra vuxna när jag växte upp och det var kärlek som var grundstenen och jag behövde aldrig vara orolig och behöver även nu, 18 år senare, aldrig vara orolig. Runt mig finns det vuxna som ställer upp för mig, som stöttar mig, som älskar mig och som hjälper  mig om det blir för svårt och för tungt i livet. Men alla barn har inte haft det som mig och alla barn har det inte som mig.

Onsdagen den 10 november 2010 dimper det ner ett mail i min inkorg som är signerat av Unicef. Det är år 2010 och när jag läser texterna som finns på länken som följer med mailet blir jag mörkrädd. Är det verkligen Sverige det handlar om? Är det verkligen år 2010? Hur kunde det gå så snett av vi glömde våra egna barn?

CC/Lara604

Den första artikeln jag läser handlar om tre små barn som hittas hungriga och nakna i en lägenhet någonstans i Sverige. De har systematiskt blivit misshandlade av eras mamma på diverse olika sätt och när de hittas av polisen är de nakna och utsvultna, sängarna saknar madrasser och sängkläder och ett av barnen har en blöja på sig som är överfull. Mamman har hållit barnen inlåsta dygnet runt, ingen har fått gå till dagis eller skola och från lägenheten stinker det. Tidigare har barnen blivit tvångsomhändertagna av sociala myndigheter men deras mamma har sedan fått tillbaka dem.

Den andra artikeln jag läser handlar om en 16 årig tjej som har träffat en man i 30 års åldern via ett internet forum. Hon har i ett tidigt stadium berättat för honom att hon tidigare har skadat sig själv, haft ätstörningar och försökt ta livet av sig. I deras relation har mannen låst  in henne i en bur och piskat henne med diverse saker och han har även spänt upp henne med linor mot väggen och smiskat henne så grovt att hon har fått blåmärken. Trots detta frikänns han helt av domstolen då de säger att vad som har skett har varit helt frivilligt trots den unga tjejens förflutna.

© CC/Double Image Photography

Hur kunde mamman få tillbaka barnen efter att de hade blivit tvångsomhändertagna? Varför agerade ingen vuxen i barnens närhet?

Hur kunde domstolen frikänna mannen i 30 års åldern?

Jag blir rädd när jag läser dessa artiklar. Rädd för att ingen vuxen vågar ta sitt ansvar och rädd för att många beslutsfattare i Sverige inte tar sitt ansvar. Året år 2010 och vi lever i ett Sverige som i de flesta fall sägs vara ett sådant vackert och rättvist land där alla får göra sin röst hörd och där alla är lika mycket värda. Men i det Sverige som man kan läsa om i dessa två artiklar som finns på Unicefs blogg så visas ett Sverige där våra älskade barn glöms och där vi vuxna blundar. Under november driver Unicef en kampanj där vi alla tillsammans ska göra allt vi kan för att barnkonventionen ska bli svensk lag. I vintras blev jag vuxen och nu, snart ett år senare kommer jag göra allt för att utnyttja min röst som vuxen. Jag stödjer den här kampanjen till fullo och jag ber er att göra det samma.

Klicka på

SKRIV UNDER FÖR ATT BARNKONVENTIONEN SKA BLI SVENSK LAG

och våga göra er röst hörd.

Vilket Sverige vill du leva i? Vilket Sverige vill du representera?

© CC/Double Image Photography

10 kommentarer 2010.11.13

2h cykel

medelpuls: 167

maxpuls: 183

”Jisses, kan det inte ta slut snart?!” - så löd mina tankar den sista kvarten av kvällens träning. Det var det 6e passet för veckan, av de 10 som ska avverkas, och jag kan lova er att det kändes i kroppen. Tanken var att passet skulle bli rätt mediokert med stabil puls och inga större pulstoppar. Jag fick till några toppar under passet och ungefär i mitten fick jag till toppen som gav mig en maxpuls på 183. Annars var det som sagt rätt mediokert, inget återhämtningspass men heller inget råpass, utan skönt men ändå med gas i benen. Och den där gasen i benen var då alltså slut när pulsklockan visade att det var 15 minuter kvar. Då fanns det i princip ingenting kvar. Vattnet var slut, energidepåerna var tömda, mjölksyran lekte för glatta livet i kroppen, lungorna försökte få syra och hjärtat, ja, det skrek där inuti att snart vore det minsann bra att stanna, för hälsans skull. Men alla organ stod ut de sista 15 och död som en sill såg jag stora forsar av vatten framför ögonen när passet var över. Vatten skulle alltså passa väldigt bra där jag satt. Men eftersom kroppen och knoppen var i princip nollställda blev det inget vatten. Förrän jag kom hem och drack alldeles för mycket vatten på en och samma gång. Och nu, när jag ser i 3D och orden på skärmen är en ända stor röra ska jag krypa ut i köket och hämta lite mer vatten, sedan blir det sänggång, tack och bock för mig idag!

5 kommentarer 2010.11.11

”…och när allting tar slut så vet jag att jag aldrig kommer få känna den här känslan igen. så jag kommer göra allt jag kan för att fortsätta så länge jag kan. känslan jag får i kroppen när jag sitter på sadeln går inte att beskriva, plötsligt är fokuset där, där och då, och tunnelseendet kommer. det är först fram som gäller, det får bära eller brista, jag ska vara först…”

5:e passet är avklarat och det är onsdag kväll vilket betyder att det är 5 pass kvar denna vecka. Nu är det endast cykel som står på schemat, alltså, 5 pass kvar där jag ska kötta cykel tills jag inte orkar mer och då köttar jag lite till. Det finns alltid lite mer att ta av än vad man tror, det är bara att ge sig fan på att orka det. I söndags efter passet tog jag mig en lång funderare på kvällen när jag låg i sängen och skulle sova. Jag började fundera på hur i hela friden jag helt frivilligt utsätter mig för detta, vad det är som gör att jag faktiskt längtar efter träningspassen och genomför dem. Är det galenskap? Är det genialitet? Kanske är det en blandning av dem två, jag tror det behövs båda för att göra det. Men för min del handlar det även om något annat. Det handlar om en känsla, och denna gång inte om flow, utan om känslan av att känna hur adrenalinet rusar i kroppen, alltså – det är som en drog. Det sägs att känslan av endorfiner nästan kan jämställas med hur det är att vara hög på någon typ av narkotika, jag tror att känslan av adrenalin är nästintill den samma, adrenalin är ju kroppens egna narkotika. För min del är det en kombination av fokus, ruset i kroppen och viljan att pusha mig framåt som även tar mig framåt. Det är den trekombinerade känslan som får mig att varje morgon göra om vad jag gjorde igår, som får mig att ta mig framåt när kroppen skriker som mest. I måndags var det cykling på schemat. Det var tuff rå cykling där pulsen skulle vara så hög som möjligt under så lång tid som möjligt, alltså inget att leka med. Från minut ett var det gasen i botten och fullt fokus framåt. En hel del massa minuter senare var kroppen totalt utpumpad, energidepåerna var tömda, kroppen skrek efter kolhydrater och hade kroppen fått bestämma så hade den slutat där. Dels av rent förnuft men även för att den helt enkelt var slut. Men hjärnan samarbetade inte med kroppen, den var hög på adrenalinet som rusade i kroppen upp till hjärnan, så hög att det spelade ingen roll att mjölksyran nästintill sprutade ur öronen, det handlade enbart om en sak – att hålla passet ut och göra det jävligt bra. Genom att jag har kommit på att det är just den känslan av adrenalinet som får mig att hålla tills det är okej att sluta så kan jag även med tiden lära mig att stänga av signalerna från kroppen, så gott man kan alltså, och fortsätta ännu längre, pusha mig hårdare och driva mig framåt dit jag vill, att komma först. Adrenalinet är min egna drog som gör mig hög och som gynnar mig i min strävan mot att komma framåt och vara den som är först. Så samtidigt som min kropp kämpar för sitt liv så belönas hjärnan med adrenalin som får den att fortsätta och stänga av kroppens signaler. Så, det är 5 pass kvar denna vecka där det ska köttas och även om 5 är gjorda och kroppen bär med sig dem så är det värt att fortsätta, adrenalinet är det som gör det hela värt det.

Dessutom vill jag tacka Anna Edvardsson för att hon förgyller och kommer förgylla min vinterträning – TACK!

9 kommentarer 2010.11.10

Förmiddagspasset:

medelpuls: 167

maxpuls: 178

Det vita guldet kommer ner från himlen! Snart är det på med längdskidorna och ut i spåren. Jag längtar faktiskt efter det, att åka skidor. I vinter ska jag verkligen försöka komma ut i spåren många gånger, jag minns ju hur kul det var när man var liten! Och hur gott det var med den varma chokladen och äggsmörgåsarna. Men i år ska jag nog försöka bättra på min teknik så längdskidåkningen inte enbart blir nöje utan även härlig träning. Förra vintern var ju iskall och fylld av snö, och om jag ska vara ärlig så hoppas jag faktiskt på något liknande i år. Kanske inte samma kyla men snön vill jag ha. Så även om det var lite jobbigt idag när jag skulle ta mig till träningen så nöjt jag av att det vita guldet fullständigt haglar från himlen i stora virvlar, det finns något mysigt även i det. Och just det, dagens förmiddagspass blev ett schysst spinningpass. Något annat lockade inte särskilt mycket, det var tillräckligt jobbigt att ta sig dit. Men passet blev rått och hårt, precis som det ska vara. Svetten rann och det var faktiskt rätt skönt att sitta inne i värmen till bra musik. Och kroppen är ännu hel och fräsch, ja hel har den ju varit hela tiden, men fräsch är den fortfarande så det känns som om det kommer bli en bra träningsvecka sista veckan innan den lugnare veckan kommer. Men nu sitter jag här och diggar till lite schysst musik som jag har snott från längdskidåkaren Johan Olsson, man måste ju komma i stämning inför vintern!

Lyssna in hans Spotifylista här —-> Pe… Sounds by Johan Olsson

14 kommentarer 2010.11.09