Det är livet i sin renaste form och det handlar om en enda sak, att leva.

Jag har provat allt. Simning, gymnastik, klättring, handboll, fotboll och golf är ett axplock av vad jag har provat. Vissa idrotter har jag stannat inom under längre perioder, andra har jag till och med trott varit den rätta. Men av någon anledning har jag inte stannat. Och nu, efter att ha stannat inom cyklingen en längre period så vet jag varför jag bytte idrotter. Och jag vet varför jag äntligen har hittat hem nu. Jag var på jakt efter en idrott som kunde ge mig livslång glädje, utmaning och press. Press på det sättet att den skulle kunna få mig att pressa mig närmre och närmre den yttersta gränsen. En av de hårdaste prövningarna man kan genomgå där min kropp är redskapet. Och här är jag, landsvägscyklist, och lever mitt i en av de hårdaste idrotterna fysiskt såväl som psykiskt, och har aldrig känt mig så hemma som nu. Det är en ständig jakt på timmar, kadens, mil, pulser och rätt återhämtning samt kost. Till en början kunde jakten på timmar få mig att blunda för det faktum att kroppen faktiskt behöver vila, återhämtning och sömn för att klara av den hets träning och hets jakt på rätt träningsmängd som det faktiskt handlar om. Jag trodde att det skulle räcka med rejält med sömn under natten och så skulle det vara som vanligt igen dagen efter och bara att köra på. Men det fungerar inte så har jag lärt mig med tiden och genom de alla kloka människorna som omger mig och tilldelar mig deras erfarenheter så jag slipper göra precis alla misstag själv. Jag, och det är med all säkerhet individuellt som allt annat, behöver en dag varje vecka där jag inte tränar. Varför kanske man frågar sig? Men jag behöver det för att släppa allt vad som heter cykling både mentalt och fysiskt, för att kunna ladda batterierna. En dag i veckan då jag gör allt utom att engagera mig i cykling. Det kan vara att fika med vänner, städa, läsa en bok, laga middag eller bara vara. Hur som så är det tid som är guldvärd. Lika guldvärd som alla träningstimmar. Balansgången mellan träning och återhämtning är skör. Träningen ska vara så hård att det nästan är max av vad kroppen klarar av men samtidigt måste det vara så mycket vila att man orkar alla träningspass och att man dessutom orkar prestera max på dem, i varje fall på flertalet av dem. Och jag tror att jag har hittat rätt nu, rätt balans mellan hur mycket jag ska träna och hur mycket jag måste vila däremellan för att kunna leverera så maximalt bäst prestation som möjligt under passen. Det här är hemma, det här är trygghet och det är maximerad lycka och glädje. Jag har hittat hem nu och vet att jag är här för att stanna, nu är det bara och åk för att se hur långt det bär. Magkänslan säger mig att det inte finns något slut, det kan fortsätta så länge jag orkar och vill. För hur man än vrider och vänder på det så är det enbart en kropp, ett huvud och en person som ska genomföra allt och orka hela vägen fram och det är jag. Enbart jag.