Jag är helt övertygad om att det är evigheten. Den står framför mig, evigheten. Den övertygar med mig genom att aldrig gå, aldrig svika, aldrig vända bort blicken. Någon sa en gång: ”Du måste våga för att se om det bär” och nu, efter stormen och efter tårarna, så vet jag att det bär. Återigen. Det gör ont och så ska det vara men man kommer tillbaka, man orkar igen. Man måste och man vill, med tiden. Jag vet inte om det är jag eller orden som sades men jag vet att framför oss står evigheten, redo att fånga oss när vi hoppar hand i hand. För det är hand i hand, nu och för alltid. Och jag tror på att evigheten vägleder oss till vårt paradis där vi är hand i hand i oändligheten.

Jag är helt slut nu i både kropp och knopp. Trött efter en hektisk dag fylld av massvis med roligheter så jag ska inte klaga, inte alls. Men det har varit fullspäckat från morgon till sen kväll. Men nu är jag äntligen hemma, utpumpad men mätt i magen, hos min underbara familj. När mamma är klar med tvätten blir det nog minsann en kanelbulle och ett glas med kall mjölk innan sängen väntar på mig, nybäddat med fina rena lakarn. Åh, jag längtar verkligen efter att få lägga mig! Och något säger mig att min kropp kommer behöva vila och djup sömn för att orka morgondagen. Men imorgon ska jag även göra något ovanligt, jag ska på afrodans med finaste flickan Sofia. Det ser jag verkligen framemot!

Jag är helt komplett fullbordat lycklig hela jag. Ni vet de där dagarna som man vill leva om ifall det skulle gå? Idag är en sådan dag. Kunde jag så skulle jag vilja leva om den igen och igen och igen. Kan inte få nog av dagens minnen, och kanske är det så att vad som hände i morse redan då fullbordade hela min dag. Hur det än är så vet jag att jag är lycklig, så mycket lyckligare än jag någonsin kunde ana när jag gick och la mig igår. Och nu längtar jag till helgen, lite mer för varje minut som går. Det kommer bli bra, tokigt bra. Och som pärlsockret på kanelbullen skickades det nyss en länk över till mig i ett sms. Länken tog mig till denna underbara låt The Devil’s Tears av Angus och Julia Stone, lyssna och njut, kanske kommer ni känna lyckan jag känner.

Jag är helt säker på att det här är rätt. Och hur det än går, hur denna saga än fortsätter i framtiden så är jag säker på en sak. Det här är så rätt som det kan bli. Jag har varit rädd, orolig, generad och förlägen, tappat orden och inte vågat möta blicken men nu, några månader senare med minnen av guld så vet jag att det här är rätt. Det är såhär det ska kännas när det är rätt. Tryggt, närvarande, varmt och evigt. Blicken säger mer än tusen ord. Blicken och leendet. Och jag vågar tro denna gång, vågar släppa löst, vågar flyga för jag vet att om jag faller finns blicken. Den där tryggheten som vi alla så innerligt letar efter. När jag ser blicken och leendet och känner hur vågen av värme far genom min kropp så vet jag att det är rätt, det kan inte vara något annat.