Jag känner hur nyfikenheten sprider sig i kroppen. Söndag kväll och om några timmar börjar en ny dag, en ny vecka och därmed kommer det nya möjligheter att uppleva, upptäcka och få ha det tokigt kul. Det kanske låter konstigt men det känns som om det är privilegiet här i livet, att man hela tiden får chansen att uppleva och ha tokigt kul. Jag trivs med det, att utmana, satsa och löpa linan ut. Och även om man inte når slutmålet så kommer man ju i varje fall någonstans, kanske är det även så att det under tiden förändras? Att vad man en gång hade som mål inte längre är det, saker och ting sker, andra saker blir med tiden viktigare och man trivs riktigt bra med livet ändå. Men nej, ni ska inte tro att jag kommer sluta cykla, det kommer jag inte, den drömmen och det målet är lika starkt, om inte ännu starkare, som det alltid har varit. Någon gång kommer det vara min tur och då kommer jag vara starkare än någonsin, starkare än alla andra och jag kommer lyckas. Det har jag lovat mig själv, att våga löpa linan ut och inte ge upp förrän jag är där.

Jag känner hur känslorna faller på rätt plats. Det finns ett organ inom mig som slår lite hårdare när jag ser honom, som gör så att pulsen går upp och mina kinder blir rosenröda. När vi träffas fastnar orden på tungan och allt jag får ur mig är ett hej. Men han pratar och frågar, tycker inte att det spelar någon roll om mina meningar är osammanhängande och helt fel, han lyssnar ändå, ler och skrattar lite. Det där leendet och det där skrattet får mig att tappa fattningen om mig själv och min värld. En del av mig försöker att inte känna sådär, att inte bli generad och en del av mig vill till och med inte träffa honom, men då och då träffas vi ändå, helt oplanerat så där. Den där delen försöker vara logisk och säga till mig att ”nej du Matilda, livet har inte tid för sådant här trams just nu, det finns viktigare saker” men samtidigt så finns det en del av mig som tillåter mig, och den delen är så betydligt mycket större. Kanske är det därför jag fortsätter prata osammanhängande och få rosenröda kinder när min blick möter hans. Kärlek är inte logiskt, det är känslor.

Jag känner hur min fysik stärks och hur musklerna blir starkare. På träningen i torsdags hade jag kunnat kastat cykelskorna och krupit in under täcket istället. Då hade jag precis avslutat veckans åttonde pass och jag var slut, både mentalt och fysiskt. Där var min gräns och fredagen blev enbart ett yoga pass. Förnuftet har kommit eller så är det åldern, vilket som så tog jag ett klokt beslut att avstå ett cykelpass för att kroppen sa blankt NEJ. Förr har jag alltid tänkt: ”Men när jag inte tränar så tränar alltid någon annan och det kommer vara avgörande på slutspurten” visserligen tänker jag så än idag men samtidigt så finns det en klok Matilda som inser att det spelar ingen roll om jag drar mig igenom ett träningspass där prestationerna blir allt utom bra eller att vila, då är det bättre att vila och komma tillbaka fylld av energi för nästa pass. Men dock finns det en tunn balansgång mellan när det är välbehövligt och när det är lathet, det gäller att veta hur kroppen känns när den behöver lite extra vila och när det är lathet så man vet när man förtjänar vila och ej.