Kan hoppet dö ut?

Jag minns ditt leende. Dina ord. Din närhet. Och jag minns din rädsla. För det var det sista jag såg, rädslan i din blick. För en sekund var det som om du hade gett upp hoppet. Men vi bestämde att det kommer gå bra, det måste göra det. Nu ligger inte korten i våra händer, varför kan jag inte rädda dig? Du såg så rädd ut, som ett litet barn som skulle åka bort, långt bort, själv. Men jag minns ditt leende, ditt skratt. Jag minns dem starkast och jag låter det vara tecken på att hoppet trots allt är det största vi har nu. Jag minns ditt leende.

Ögonblick. Så kortvarigt men så minnesvärt. Ett ögonblick och livet kan vara förändrat. Vad är det som sätter livets regler egentligen? Vad är det som bestämmer vilka som ska få leva och vilka som ska få dö? Vad är det som bestämmer vilka som ska delges rättvisa och vilka som ska delges orättvisa? Är svaret Gud eller är det vi människor? Är det vi människor i allmänhet som avgör vilka som ska drabbas och vilka som ska skonas? Livet är krasst, det gör ont och ibland evig smärta, men livet är likväl vackert och lyckligt. Paradoxer som sätts emot varandra likt sommar och vinter. Likt de onda mot de goda. Vilka ska vinna kampen? Är det dem som bär på hoppet in i det sista, är det dem som blundar för det realistiska eller är det dem som är realister, som gör upp en plan b och vågar möta det hårda och krassa? Vem vinner? Vem delges rättvisan, det vackra, det lyckliga? Vem får vara den goda? Det eviga hoppet. Kampen mellan de goda och de onda som vi lär oss som små, men där vinner alltid de goda. Det är alltid de onda som dör och som utses till att få eviga straff. Men livet i de realistiska ögonen är inte sådant, där drabbas alla, god som ond. Vem man är, vad man gör eller hur man lever spelar ingen roll. Livet är realistiskt och äkta, det går inte att fly undan utan det går bara att stå där, mitt i stormen när den yr som mest och hoppas. Hoppas till den dag motsatsen bevisas. Och motsatsen kan komma på ett ögonblick. På ett ögonblick kan något vara över eller förändrat. Vem som har makten vet ingen, det man vet är att det spelar ingen roll om man är god. Det som spelar roll är att aldrig tappa hoppet. Att aldrig ge upp utan att fortsätta kampen in i det sista, in i evigheten. Det är vad som spelar roll. Att hoppet aldrig dör ut.

Jag minns ditt leende. Det är allt jag egentligen minns. Ditt leende och hur vi bestämde att allting kommer ordna sig. För jag går aldrig, aldrig någonsin. Så våga vara rädd, jag är också rädd. Men rädsla betyder inte att hoppet är dött, rädsla är sanna känslor och tillhör det realistiska livet. Livet där man överlever för att man vågar möta det hårda, krassa och onda. Hur det än slutar, hur smärtsamt det än blir och hur tuff kampen än blir så kommer det ordna sig för hoppet dör aldrig ut. Hoppet är evigt. Precis som minnet jag bär av ditt leende.

Hoppet dör aldrig.