Veckans förälskelse.

Mina cykelskor. Gjutna efter mina fötter sitter de med perfektion och får mig att flyga fram. Åh, det är ett sådant privilegium att få bära dem och känna hur de maximerar mitt cyklande. Det är ju inte konstigt om det går bra på träningen egentligen, jag har ju mina skor att tacka. Kan inte förstå hur jag kunde leva utan dem förr. Jag har nog aldrig berättat det här, så jag kan ju dela med mig av en liten hemlighet såhär på kvällskvisten, och det är att jag faktiskt delade med mig av lite sängutrymme till dem när de nyss hade anlänt hem till mig. Då fick de sova i min säng, kungligt och skönt, för att känna sig lite extra välkomna. Och det visar sig att det var dem minsann värda.

Veckans förvåning.

En vecka är redan över. Det gick fort det, kanske blir så när dem proppas med saker från morgon till kväll? Och ändå hade jag både onsdagen och torsdagen som var helt tomma, men fyllda av annat. Efter ett avbrott med cyklingen under onsdagen och torsdagen är jag äntligen tillbaka. Och det är skönt, att vardagen vrids rätt någorlunda, eller kanske snarare så mycket den kan trots orosmoln och maktlöshet. Som någon en gång sa: ”Det är bara att bita ihop” och jag biter ihop med hoppet om att allting kommer bli bra. Det måste bli det. Och det kommer det bli. Men jag kan inte sluta fundera på var alla dagar tog vägen. Visst har det varit mycket men ändå, dagarna fick vingar!

Veckans träning.

Mitt i allt så  blev kvällens träningspass en fin avslutning på veckan med en puls som mot förmodan faktiskt gjorde som jag ville. Kroppen svarade på vad hjärnan vill, och hjärnan ville köra tills benen blev spagetti, och kroppen svarade att jo men den kunde faktiskt tänka sig att göra det. Inte ofta dem två samarbetar när det gäller att hitta en maximal prestation där det handlar om att pumpa ur allt. Men idag så. Så det blev ett träningspass där jag, stackars lilla jag, trodde jag skulle svimma. Min kropp och hjärna samarbetade men struntade helt i mig, hur rättvist är det egentligen? Men det är bra, att de lär mig hur det ska gå till. Nivån måste höjas nu om det ska bli buller och brak i vår.

Veckans låt.

Skidåkare är ju lite av cyklisters bästa vänner. Uthållighetsidrotter som dessutom förs samman under Sveriges stora fina idrottsutmaning ”En svensk klassiker”. Så när jag var på jakt efter ny underhållande musik tänkte jag att jag provar att botanisera bland skidåkarnas musik. En del var bra och en del var mindre bra, jag förstår varför jag är cyklist, men så mitt i mitt sökande hittade jag något som verkade alldeles ypperligt lovande. Lyssnade lite extra för att försäkra mig om att det faktiskt var bra och inget jag endast inbillade mig. Men jo, mycket riktigt har Johan Olsson, trippel medaljör från Vancouver, mycket bra musik smak. Lyssna in Omaha av Counting Crows och jag garanterar att ni kommer få en svingande fin upplevelse!