Är du här? Här oss mig, precis bredvid mig som du lovade att alltid vara, är du det? Jo men där är du, jag kan känna dig. Din värme, och din närhet. Blundar jag lite hårdare kan jag till och med se ditt leende och höra din röst. Igen. Du gick. Du lämnade mig. Du lämnade oss. På bråkdelen av en sekund försvann du. Men du lovade ju mig att aldrig gå, att alltid finnas, precis bredvid mig. Precis som jag alltid skulle finnas precis bredvid dig. Varför gick du? Varför lämnade du oss som älskade dig oändligt? Jag saknar dig. Tänker på hur det hade varit om du hade varit här idag. Hur du hade sett ut. Ibland går det dagar mellan stunderna då jag tänker på dig men ibland tänker jag på dig konstant. Till och med i drömmarnas värld. Då drömmer jag om dig, minns tiden vi hade tillsammans. När jag vaknar är det som om du är här, precis bredvid mig. Så som vi lovade varandra. Jag undrar hur du har det, om du har det bra där du är. Är det ensamt? Saknar du oss? Vi saknar dig. Ständigt. Jag önskar att jag kunde vara arg på någon. Jag vill skrika och slåss. Eller nej, jag vill att du ska komma tillbaka hit, till oss. Gå inte. Kom tillbaka. Vi älskar ju dig. Älskar du inte oss? Var det därför du lämnade oss? Hade du fått nog? Eller är det som alla säger, du gick mot din vilja. Men jag vill att du ska veta att vi saknar dig. Jag saknar dig. Ditt leende, din närvaro. Dig som person. Ingen är perfekt men du var perfektion. Som tagen ur en saga. Fick du nå dina drömmar förresten? Fick du den lyckliga evigheten du så ofta pratade om? Och kanske framförallt, fick du känna vår kärlek in i det sista? Så här dags önskar jag att du fanns här, hos mig, hos oss. Kan du inte komma så vi kan prata? Så vi kan få se dig. Om än bara för en kort sekund. Låtarna rullar men det är inte samma sak som att sitta tillsammans med dig och sjunga sig hes. Bilderna rullar men det är inte samma sak som att sitta tillsammans med dig och skratta åt gamla minnen. Halm och hö, var det smeknamnen vi bar? Hur kan man älska någon så mycket? Inga måsten, villkorslöst in i det sista. Och tänka sig, det blev in i det sista. Men jag vill ha tillbaka dig. Jag vill att du ska komma tillbaka. Så kom, du älskade ju oss. Världen låg öppen för oss, tillsammans, men du gick. Gång på gång förlåter vi men du gick. Du lämnade. Ibland vill jag skrika på dig och vara arg men jag kan inte. Jag älskade dig för mycket. Och jag älskar dig än idag, trots att du gick. För jag övertygar mig själv med vad alla andra säger, du var tvungen, du ville inte men du tvingades. Varför just du? Varför ingen annan? Det undrar jag ofta, varför just du tvingades. Förstod ingen hur saknad du skulle bli? Det sägs att kärlek kan gå genom eld, kan det gå genom vatten också? Tydligen inte. Jag hade aldrig bett till Gud och jag kommer aldrig mer be till Gud, men vet du vad? Jag bad då. På mina bara knän bad jag. Men nu kommer jag aldrig mer be igen för du kommer ändå inte tillbaka. Men om jag sluter mina ögon och låter tystnaden omfamna mig, om jag koncentrerar mig och verkligen försöker så känner jag dig. Din närvaro och hur du är precis bredvid mig. Precis som du lovade. Så kanske är det så trots allt, att vi är eviga mot oddsen. Att du är kvar här, då och då, när du vet att vi behöver dig som mest, då tar du en biljett tillbaka till oss och lovar oss att allting kommer ordna sig för du är här igen. Och när vi har lugnat oss tar du en biljett tillbaka, trygg i att veta att vi klarar oss en stund till. En stund till tills den dag vi ses igen. Då vi har evigheten med oss och då vi kan älska för alltid. Vi ses snart igen.