”Jävla jantelag” brukar jag tänka, eller ”typiskt oss mellanmjölks svenskar”. Här ska allting vara lagom, lagom är bäst hur man än vrider och vänder på det… eller? Hur är det egentligen med det där?

Att våga satsa mot stjärnorna och säga: ”Det får bära eller brista” är rent och ärligt mod när det är som bäst i min mening. Det finns få saker som gör mig så glad som när människor vågar göra sina drömmar till mål, och när de ger allt för att nå dit. Här i landet mellanmjölk ska allting vara just mellan = lagom. Inget mer och inget mindre. Att sticka ut, vara annorlunda och gå emot normen är uppseendeväckande och nästintill mer eller mindre förbjudet. Varför man inte ska göra så finns det ingen egentlig förklaring till, man ska bara inte göra så. När det kommer till idrottande är det högst förbjudet att ens uttala sig om att drömmen är att kunna leva på det, för hur stor är egentligen chansen att man lyckas och blir en av de där få saltkornen som faktiskt når hela vägen? Den chansen är egentligen inte särskilt stor och därför anser den svenska normen generellt att man ska satsa på det ”trygga”, det som ses som normalt och lagom.

Men egentligen tror inte jag att det handlar om vad som är trygghet eller ej, egentligen tror jag att det handlar om att leverera eller ej. Att säga att man vill bli världens bästa cyklist innefattar inte enbart att det är något man vill utan det är även något man ska, har man sagt A ska man göra B, alltså nå dit. Det handlar alltså om att leverera prestationer som ligger på den maximala nivån. Inget mer, inget mindre, nr 1 i alla lägen, annars räknas det inte. Då har man misslyckats. Och helst av allt ska man nå dit genom att från dag 1 ha en spikrak kurva som pekar rakt upp till sista dagen är kommen. Misslyckanden är inte vackert, inte fint och helt och hållet ett fiasko. Misslyckas man faller de som en gång stod runt om och hejade och peppade bort, vem vill stötta någon som misslyckas om och om igen? Men hur lätt är det att lyckas i en värld där mer är uppseendeväckande, där annorlunda är fult och där misslyckanden är fiasko? I min mening är det totalt omöjligt, i varje fall nästan, hur som så gör det inte resan lättare.

Jag kommer nog alltid undra varför lagom är bäst, vad det är med det som gör att normen i stort tycker att det är bäst. Är det för att man är lite tryggare där, lite säkrare och bekväm? Vad svaret än är så kommer jag nog aldrig förstå mig på dem precis som de nog aldrig kommer förstå sig på mig. I min värld och i mina ögon kommer mer alltid vara häftigt, annorlunda fin och misslyckanden nyttiga erfarenheter. I min värld och i mina ögon handlar det om att våga tro på sig själv, våga säga ”det får bära eller brista” , våga satsa hel linan ut och våga vara annorlunda. Rätt och slätt, att våga satsa mot stjärnorna. Det är modigt, starkt och inspirerande. Att våga satsa innebär att hälften är vunnet, om man sedan når hela vägen eller ej spelar för min del inte lika stor roll, även om det är mycket roligare om man gör det, för man har redan vunnit. Och saken är ju den, om man aldrig vågar vara den som satsar mot stjärnorna så kommer man ju heller aldrig få veta hur det gick, om man nådde dit eller ej.

För mig räcker det med att vara den som vågar att satsa mot stjärnorna. Hur det sedan blir… ja, to be continued