Det skulle bli ett seriöst inlägg det här. Ett inlägg om att hitta fokus när det behövs som mest och hur man behåller lugnet när det som mest står på spel. Men det håller inte, jag kan inte alls hitta fokus för det nu. Vilken paradox va?! Istället går jag på helspeed och känner hur kroppen spritter. Nu på kvällen har jag kört ett Ki Box pass med Sofia och jag kan inte riktigt glömma det så jag sitter här och skrattar då och då i min ensamhet. Dels för att jag under boxningsdelen fick höra: ”Känn takten” och jag tänkte: ”Vilken jävla takt?!”, efter år av vänskap har fina flickan Sofia fortfarande hopp om att jag en dag ska känna takten i blodet, hon är för fin hon. Den andra grejen skedde under stretchningen då vi skulle stretcha framsidan av låret men istället låg jag och Sofia på golvet och stretchade insidan av benet… fokus var det ja. Eller inte. Så, det som skulle bli så bra och så seriöst blev inte så, men vadå, det spelar inte sådan stor roll. Att vara en speedad galenpanna som är gift med en cykel och som älskar att slåss när det är tillåtet är ju också helt okej. Inget mer och inget mindre sådär, bara en helt vanlig tjej. Typ. Nej ni, jag känner hur det här går utför och det tar mig tillbaka till i torsdags. Då träffade jag honom, lite så oplanerat men mycket fint. Och jag började prata om träningspulser och träning när han istället pratade om helt andra saker. Nervös och generad. Alldeles för fin är han och han får mig att tro att det går isbjörnar på gatorna i Sverige. Men vadå, det tror ju dem som bor i Salt Lake City också. Jag har inget fokus nu alls. Så jag väljer helspeed och att skratta åt hur jag skämde ut mig på Ki Boxen nu på kvällen och mina osammanhängande meningar i torsdags.

Det är inte lätt när det är svårt!