Måndag: Ki Box

Tisdag: Cykelpass

Onsdag: Styrketräning och Cykelpass

Torsdag: 2 Cykelpass

Fredag: Yoga

Lördag: Dans och Styrketräning

Söndag: Cykelpass

= 9 pass med varierad tidslängd och pulsnivå

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så blev mitten av veckan inte riktigt som jag tänkt fysiskt. När kroppen valde att inte riktigt vara som jag ville så fick jag helt enkelt minska intensiteten men behålla längden på passen, därav fick jag i varje fall träning om än inte lika kraftig. Så som en summering av hur det blev allt som allt v.43 så är jag nöjd. Det kunde som sagt ha blivit lite tuffare med bl.a. högre medelpuls men när kroppen sa ifrån var det bara att lyssna på den. Inför kommande vecka är kroppen tillbaka, om än ännu lite starkare, och det känns som om jag kommer kunna trycka på så hårt som jag vill. Passen kommer till största del vara cykel och styrka med yoga och något annat pass som belöning. Och hjärtat kommer få jobba rejält för att om två veckor komma in i en lite lugnare fas för en vecka innan det på riktigt är dax att dra igång den hårda grundträningen med både kondition och styrka för att vara i en sådan bra form som möjligt inför nästa års säsong. Och redan nu spritter det faktiskt i kroppen när jag kikar på det nya träningsschemat, magkänslan säger mig att det kommer gå rykande hett till men att det även kommer vara grymt kul, den kombinationen kan man ju inte motstå! Men som sagt, nu väntar två veckors ”slutspurt” innan det vakas lite vila för att sedan panga igång igen. Nu är det bara att ge järnet!

14 kommentarer 2010.10.31

Måndg: Ki Box

Tisdag: Cykelpass

Onsdag: Styrketräning och Cykelpass

Torsdag: 2 Cykelpass

Fredag: Yoga

Lördag:

Söndag:

Så börjar veckan gå mot sitt slut och största delen av träningen är genomförd. Det som saknas är morgondagen och söndag. Men hittills har jag avverkat både boxning, cykel, styrka och som belöning lite yoga. Känslan under passen har varit väldigt olika och jag tror det beror på stor del på grund av att jag just nu är inne i den jobbiga veckan med att vara kvinna. SUCK. Jag hatar det verkligen, och just nu har jag väldigt svårt med att vilja förstå att av detta kan något alldeles fantastiskt komma, för vadå barn är inte alls att tänka på förrän om miljontals år, typ. Så tills dess suckar jag under en vecka en gång i månaden och inser att något så lite som mens faktiskt har betydelse när det kommer till att prestera på maximal nivå under träningspassen. De passen som skulle vara tuffa och där jag skulle ha högt pulsprocentsnitt höll inte alls samma kvalité som när kroppen är som ”vanligt”. Det är ju inte från 100 till 0 men det märkts ändå och någonstans gör det mig en smula frustrerad trots att jag vet att det bara är så, vad ska man göra liksom? Komma på en omvandlingsmaskin så att män kan föda barn istället? Om det är någon som har en sådan så kan jag gärna köpa en sådan!

I övrigt har träningen flutit på riktigt okej och jag tror att grundträningen kommer bli både hård och rolig. Från att alla pass i princip har genomförts på cykel så ser jag verkligen framemot att kunna vara lite crazy och lägga in boxning och andra pass bara för att få ha roligt. Men sedan kommer det givetvis bli tuff konditionsträning i blandad variation och till vintern ser jag framemot att ta fram skidorna! Då ska det bli åka av. Men så som det är nu står jag nog faktiskt ut med cykeln ett ta till trots att jag börjar nå den där punkten då jag är helt villig att kasta den i skogen för att aldrig mer behöva se den, men som tur var går den känslan över rätt snabbt och när snön ligger som mest tät på marken och det i princip är omöjligt att cykla kommer jag sakna den. Så jag ska njuta ett ta till och hoppas på att den norrländska snön kan vänta med att komma och så ska jag hoppas på att vädergudarna ger lite fler soliga höstdagar som inte är alltför kalla.

Nu är det bedtime stories för att orka ge sig upp imorgon för gasen i botten!

jag älskar att känna blodet rusa i kroppen, svetten rinnande nerför ansiktet och hur andningsmusklerna jobbar på högsta nivå. det är sann kärlek det.

17 kommentarer 2010.10.29

ni har väl inte missat?

BIANCHI CAFÉ & CYCLES

norrlandsgatan 20

Och så äntligen har Sverige och storstan tagit ett kliv åt rätt riktning. För er som är på visit i huvudstaden är det numer ett måste att besöka Bianchi Café & Cycles för en utsökt kopp kaffe och samtidigt ha möjlighet till att spana in snygga cyklar. Och för oss cyklister så finns det äntligen ett riktigt bra depåstopp under de långa distanspassen. Det var på tiden! Så nu är det bara att trotsa kylan och ge sig ut på ett pass så man kan få besöka de stilrena caféet eller när snön har kommit ta sig dit för att veta vad man har att se framemot när säsongen drar igång. Men som sagt, det var på tiden att Sverige blev lite cykelproffsigare!

7 kommentarer 2010.10.28

”Andas lugnt. Det är här och nu, ingen annanstans. Andas lugnt. Det handlar om vad DU presterar här och nu. Inte om igår eller imorgon – utan vad du gör nu. Andas lugnt. Blunda och andas fyra djupa andetag. Varje gång du andas ut tänker du: ”Jag är bäst, Jag klarar det här, Jag är bäst.” Andas lugnt. Vad du presterar här och nu är avgörande för framtiden om du vill nå hela vägen. Andas lugnt. Blunda och andas fyra djupa andetag. Varje gång du andas ut tänker du: ”Jag börjar, Jag genomför, Jag avslutar, Jag vinner.” Andas lugnt. Det handlar om vad DU presterar här och nu. Inte om igår eller imorgon – utan om vad du gör nu. Andas lugnt. Du vill bli bäst – Du är bäst. Andas lugnt och fokusera, du är bäst.”

jag har en plan och jag tänker löpa linan ut.

6 kommentarer 2010.10.27

Håll i mig och släpp aldrig taget

Sitter och kladdar lite i min kalender och lyssnar på Dum av dig med Daniel Adams Ray. Den låten stämmer rätt bra in på hur jag blir en dag i veckan. Han gör mig verkligen dummare än dummast. Samtidigt är han så skicklig så, han tränger liksom in i min hjärna även när vi inte ses. På något sätt kan jag plötsligt tänka på honom från ingenstans, bara pang boom och så är han där i mina tankar. Jag minns min första kärlek i livet, om man bortser från föräldrar och dylikt, det var min bästa vän. Vi föll pladask för varandra, någonstans mitt i gitarrspelande och mammapappabarn lekande i min lekstuga så föll vi för varandra. Hand i hand, det var vår melodi det. Lite fin oskyldig kärlek sådär, och oj så fin jag tyckte han var. Men någonstans på lågstadiet gick vi skilda vägar åt vad det gällde att hålla i hand men vänskapen stärktes, bästa vänner. Det är också fina saker, kanske lite ännu finare egentligen? Jag kom på en sak, och det är att egentligen så skiljer det ingenting mellan kärleken då och kärleken nu. Okej, ja man leker ju inte mammapappabarn i lekstugan längre men känslan är densamma. Lika vacker och fin i kanten. Och glädjen är densamma. Jag blir lika glad nu som när jag var liten. Det som skiljer är kanske att det är lite mer seriöst nu, men jag vet inte, det kanske inte är det heller. Sättet att visa kärleken på är väl det som egentligen är förändrat. När man var liten var pussar pinsamt och kramar oskyldigt genanta, nu är pussar utbytta till kyssar och kramar är bekräftelse. Det känns som om det här är revansch på kärleken, lite nu-eller-aldrig känsla. Jag gillar det, att våga tro på att det här kan hålla, nu och för alltid. Jag gillar att vi ännu är på utforskningsstadiet där minsta lilla är en ny upprymd upplevelse som man samlar i sin lilla ask och njuter av när man inte är tillsammans.

18 kommentarer 2010.10.26

Det skulle bli ett seriöst inlägg det här. Ett inlägg om att hitta fokus när det behövs som mest och hur man behåller lugnet när det som mest står på spel. Men det håller inte, jag kan inte alls hitta fokus för det nu. Vilken paradox va?! Istället går jag på helspeed och känner hur kroppen spritter. Nu på kvällen har jag kört ett Ki Box pass med Sofia och jag kan inte riktigt glömma det så jag sitter här och skrattar då och då i min ensamhet. Dels för att jag under boxningsdelen fick höra: ”Känn takten” och jag tänkte: ”Vilken jävla takt?!”, efter år av vänskap har fina flickan Sofia fortfarande hopp om att jag en dag ska känna takten i blodet, hon är för fin hon. Den andra grejen skedde under stretchningen då vi skulle stretcha framsidan av låret men istället låg jag och Sofia på golvet och stretchade insidan av benet… fokus var det ja. Eller inte. Så, det som skulle bli så bra och så seriöst blev inte så, men vadå, det spelar inte sådan stor roll. Att vara en speedad galenpanna som är gift med en cykel och som älskar att slåss när det är tillåtet är ju också helt okej. Inget mer och inget mindre sådär, bara en helt vanlig tjej. Typ. Nej ni, jag känner hur det här går utför och det tar mig tillbaka till i torsdags. Då träffade jag honom, lite så oplanerat men mycket fint. Och jag började prata om träningspulser och träning när han istället pratade om helt andra saker. Nervös och generad. Alldeles för fin är han och han får mig att tro att det går isbjörnar på gatorna i Sverige. Men vadå, det tror ju dem som bor i Salt Lake City också. Jag har inget fokus nu alls. Så jag väljer helspeed och att skratta åt hur jag skämde ut mig på Ki Boxen nu på kvällen och mina osammanhängande meningar i torsdags.

Det är inte lätt när det är svårt!

4 kommentarer 2010.10.25

Jag känner hur nyfikenheten sprider sig i kroppen. Söndag kväll och om några timmar börjar en ny dag, en ny vecka och därmed kommer det nya möjligheter att uppleva, upptäcka och få ha det tokigt kul. Det kanske låter konstigt men det känns som om det är privilegiet här i livet, att man hela tiden får chansen att uppleva och ha tokigt kul. Jag trivs med det, att utmana, satsa och löpa linan ut. Och även om man inte når slutmålet så kommer man ju i varje fall någonstans, kanske är det även så att det under tiden förändras? Att vad man en gång hade som mål inte längre är det, saker och ting sker, andra saker blir med tiden viktigare och man trivs riktigt bra med livet ändå. Men nej, ni ska inte tro att jag kommer sluta cykla, det kommer jag inte, den drömmen och det målet är lika starkt, om inte ännu starkare, som det alltid har varit. Någon gång kommer det vara min tur och då kommer jag vara starkare än någonsin, starkare än alla andra och jag kommer lyckas. Det har jag lovat mig själv, att våga löpa linan ut och inte ge upp förrän jag är där.

Jag känner hur känslorna faller på rätt plats. Det finns ett organ inom mig som slår lite hårdare när jag ser honom, som gör så att pulsen går upp och mina kinder blir rosenröda. När vi träffas fastnar orden på tungan och allt jag får ur mig är ett hej. Men han pratar och frågar, tycker inte att det spelar någon roll om mina meningar är osammanhängande och helt fel, han lyssnar ändå, ler och skrattar lite. Det där leendet och det där skrattet får mig att tappa fattningen om mig själv och min värld. En del av mig försöker att inte känna sådär, att inte bli generad och en del av mig vill till och med inte träffa honom, men då och då träffas vi ändå, helt oplanerat så där. Den där delen försöker vara logisk och säga till mig att ”nej du Matilda, livet har inte tid för sådant här trams just nu, det finns viktigare saker” men samtidigt så finns det en del av mig som tillåter mig, och den delen är så betydligt mycket större. Kanske är det därför jag fortsätter prata osammanhängande och få rosenröda kinder när min blick möter hans. Kärlek är inte logiskt, det är känslor.

Jag känner hur min fysik stärks och hur musklerna blir starkare. På träningen i torsdags hade jag kunnat kastat cykelskorna och krupit in under täcket istället. Då hade jag precis avslutat veckans åttonde pass och jag var slut, både mentalt och fysiskt. Där var min gräns och fredagen blev enbart ett yoga pass. Förnuftet har kommit eller så är det åldern, vilket som så tog jag ett klokt beslut att avstå ett cykelpass för att kroppen sa blankt NEJ. Förr har jag alltid tänkt: ”Men när jag inte tränar så tränar alltid någon annan och det kommer vara avgörande på slutspurten” visserligen tänker jag så än idag men samtidigt så finns det en klok Matilda som inser att det spelar ingen roll om jag drar mig igenom ett träningspass där prestationerna blir allt utom bra eller att vila, då är det bättre att vila och komma tillbaka fylld av energi för nästa pass. Men dock finns det en tunn balansgång mellan när det är välbehövligt och när det är lathet, det gäller att veta hur kroppen känns när den behöver lite extra vila och när det är lathet så man vet när man förtjänar vila och ej.

8 kommentarer 2010.10.24

Maten är lagad, bananerna och äpplena utvalda, vattenflaskan fylld, linjalen granskad och pennfodralet preparerat. Imorgon kl. 8.30 sitter jag vid ett bort på universitetet och ska försöka vara smart. Mitt i bland NOG, DTK, LÄS, ELF, och ORD ska jag försöka fånga mina hjärnceller och maximera dem. ORD är viktigast, om man kan säga så när alla delar är viktiga, men ORD ger mest poäng. Hela fyrtio poäng kan man skrapa ihop bara där om man har ordboken på rätt ställe i hjärnan. Jag har läst tidningar i pappersform och artiklar på internet men inte känner jag mig säkrare för det, och det är just det som är knixet med det här provet, man kan inte preppa hjärnan med massor av information och fakta i för väg. Vad man kan göra är att öva, om och om igen, läsa tidningar och plugga gammal högstadiematte mer kan man inte göra för det finns inget att ”lära in”. Provet i stort bygger givetvis på att man kan matematik, svenska och engelska men även på tur. Har man turen på sin sida kan t.ex. ORD vara till ens fördel, precis som om LÄS handlar om saker man är intresserad av och som man redan innan kanske känner till. Så, smarthet och tur, som i allt annars, krävs för att man ska lyckas. Och även om jag har ältat gamla prov i snart två veckor så känner jag mig inte säkrare för det. Jag vet visserligen hur proven är upplagda men inget mer. Så jag ber på mina bara knän till alla överdådiga makter som finns att morgondagen är till min fördel, att mina hjärnceller samarbetar med mig och att tur faktiskt existerar. Med de tre sakerna kanske det faktiskt kan gå vägen imorgon, även om jag verkligen inte vill sitta där imorgon. Och för er som vill mig väl ber jag er att hålla tummar och tår för mig. Tack.

7 kommentarer 2010.10.22

Pepparkakor och så en snöängel.

Det är snö ute, himlen är blå och solen lyser. Kan det bli bättre? Äntligen. Jag är väl medveten om att jag är landsvägscyklist så egentligen borde jag väl hata det vita guldet men det går helt enkelt inte att göra. Även om det innebär att säsongen är över och att cykeln får vila i ide så kan jag inte sluta älska det. Kanske beror det på att jag är decemberbarn? Men, det är ju faktiskt bara oktober och snön är här. Åh så jag älskar det. Skulle kunna sitta och titta ut hela dagen. Jag vet att det är lite tidigt men jag börjar få julstämning och längtar efter allt det där, pynta gran, slå in julklappar, göra knäck, baka lussebullar och träffa jultomten. För ja, ni vet väl att jultomten är på riktigt?

Ibland är livet bara för bra, just nu är jag världens lyckligaste människa. Mycket flyter på som det ska och jag är tillfreds med allt, verkligen, balans och harmoni när det är som bäst.

3 kommentarer 2010.10.22

”Du är min lysande stjärna.
Ord mot ord.
Enda ordet jag har är kärlek.
Fick jag säga ett till ord så vore det äkta kärlek.
Skyddar.
Försvarar.
Älskar.
Ger utrymme.
Du gör det, alla fyra saker.
Mitt hjärta är ditt.
Ditt hjärta är mitt.
Du är min lysande stjärna.”

16 kommentarer 2010.10.20