Jag tog ett beslut angående mitt liv när jag gick i åttondeklass, det var en solig dag och det hade precis blivit vår.
Blodet pulserar i min kropp, hjärtat slår snabbare och snabbare. Fartvinden känns i ansiktet och håret i nacken fläktar lite lätt. Mjölksyran i benen sprutar men det tänker jag inte på, benen trampar bara. Hårdare och snabbare. Det har aldrig gått såhär fort tidigare. Min kropp är i extas och det är såhär det är när jag vet att jag lever till max. Det här är känslan av frihet och livet när man är mitt uppe i det.
Till er alla som har frågat, här kommer svaret.
I mångt och mycket bygger jag mitt liv och min vardag kring mitt idrottande, det är en del av mig såväl som jag är en del av det. Ingen Matilda = Inget idrottande, Inget idrottande = Ingen Matilda. Det är inget fritidsintresse som jag gör då och då, när lusten infinner sig. Det är en idrott där jag lever med det dygnet runt, ständigt. Jag har aldrig tidigare vågat tänka tanken: ”Vad gör jag om något inträffar så att jag aldrig kommer kunna använda min kropp som jag brukar och ska kunna? ‘” För mig har den tanken varit lika förbjuden som att svära i en kyrka. Men under en dag när jag rensar igenom gamla skoluppgifter hittar jag en uppsats jag skrivit i åttondeklass, ämnet var biologi och temat var ”skadad ryggrad”. Vi hade blivit tilldelad varsitt tema av vår biologilärare och nu, flera år senare, när jag sitter med min uppsats i handen redo att läsa den kan jag plötsligt känna en känsla av obehag genomsyra min kropp. Och så minns jag. Minns att det är samma känsla jag genomsyrades med när jag satt framför min dator och började leta fakta för att kunna skriva min uppsats. Det var en känsla av obehag, rädsla och maktlöshet. När jag som 14 åring skulle skriva min uppsats visste jag väldigt lite om vad det innebar att skada ryggraden, än mindre vad som hände med kroppen och vilka följder det i värsta fall kunde ge. Visst hade jag hört talas om det, sett personer i rullstol men jag hade aldrig reflekterat över det, människor som människor, det är insidan som spelar roll. Men som 14 åring skedde ett mindre paradigmskifte i min värld och där och då, den där soliga dagen då det precis hade blivit vår och jag satt i biologiklassrummet på tredje våningen av skolans huvudbyggnad och läste igenom min uppsats innan jag skulle lämna in den lovade jag mig själv en stor och bred sak:
Om jag någonsin skulle råka ut för något som skulle försätta mig i den situationen att jag aldrig mer skulle kunna använda min kropp på det sätt som jag brukade och skulle kunna göra skulle jag inte vilja leva längre, helt enkelt, jag skulle inte leva efter det. Då skulle jag tacka för mig.
Rensningen av gamla skoluppgifter tvingar mig så smått att för första gången sedan den där soliga dagen för ca fem år sedan tänka tanken: ”Vad gör jag om något inträffar så att jag aldrig kommer kunna använda min kropp som jag brukar och ska kunna?” Min vardag är annorlunda, mitt liv är annorlunda om jag jämför med hur det var för fem år sedan. För fem år sedan hade jag inte cyklingen i mitt liv men trots att jag inte hade det bar jag på tanken, om något så stort skulle ske att jag förlorade min förmåga att använda min kropp så som jag vill kunna använda den så skulle jag tacka för mig, för evigt. Och här sitter jag på sovrumsgolv med en fem år gammal uppsats och känner exakt likadant, känslan är till och med starkare. För faktum är det att utan cyklingen är jag inte jag. Det skulle innebära ett liv som inte är mitt, ett liv jag inte vill leva. Jag börjar förstå varför jag har förbjudit mig själv att tänka den här tanke, men samtidigt blir jag säkrare på mitt svar på frågan, så säker att jag skriver ner det till min familj och berättar det för dem. Jag vill inte leva om jag inte kan använda min kropp som jag brukar och är designad för att kunna. Att beskriva hur det känns när man far fram i 50 knyck på en landsvägscykel går inte att förklara, att kraften som gör det möjligt delvis är ens egna kropp är än mer omöjligt att beskriva. Men det är ungefär som att vara så förälskad man bara kan vara, det är att känna total frihet och det är att vara mitt i livet när det är som bäst, tänk er då att aldrig mer få göra det. Kanske kan ni förstå mitt beslut då? Kanske kan ni tänka er in i hur det vore om jag aldrig mer skulle kunna få uppleva det? Jag kan inte se mig leva ett sådant liv. Men. Men mitt i mitt beslutsfattande och totala säkerhet över att det endast kommer finnas en utväg om något så allvarligt skulle ske i mitt liv lyssnar jag på två radioklipp och återigen sker ett paradigmskifte i mitt liv. Orden jag hör lyder:
”Jag anser, finns möjligheterna och man är villig att kämpa för dem, då finns inga alternativ.”
Orden är raka, ärliga och passar ihop med mitt tänkande: ”Ingenting är omöjligt”. Personen som säger det vet svaren på frågorna jag inte hade svar på som 14 åring, vet vad det innebär att skada ryggraden, vet vad som händer med kroppen och vet vilka följderna är. Jag är glad och tacksam över att ha fått mig en tankeställare, en tankeställare som hänger ihop med hur jag ser på livet så som det är nu och det gör mig trygg, att livet nu och det värst tänkbara ändå, trots allt har något liknande i sig. Och nu, en uppsats senare, med fem års perspektiv och två radioklipp rikare är mitt beslut ändrat. Jag har förändrats och min syn på det hela ser annorlunda ut. Jag har inte ändrat mitt beslut helt och hållet men det har fått ett tillägg och lyder istället såhär:
Om jag någonsin råkar ut för något som kommer försätta mig i den situationen att jag aldrig mer kommer kunna använda min kropp på det sätt som jag brukar och ska kunna göra så
ska jag ge det nya livet en chans, jag ska kämpa och se var det leder mig
men kommer jag ingenstans vill jag inte vilja leva längre, helt enkelt då kommer jag tacka för mig.
—
INGENTING ÄR OMÖJLIGT.
Kommentarer
2010.09.28 - Susanne
Ja det kommer jue nya studier och artiklar jämt… Tycker att det är kul att läsa dom… :) Men sen får man nog ta en del med en nypa salt… och alla är vi jue olika oxå… Men om du räknar hur många timmar din mage får vila om du räknar med sömnen… Hur många blir det då?!
2010.09.28 - Susanne
Haha och jag med för det mår jag bäst utav… även om jag är en liten soffpotatis när jag kikar på mina serier… ;)
2010.09.28 - Kerstin
Tack för ett mycket fint och tänkvärt inlägg!
Jag kan förstå Dig i det Du skriver, men jag kan ju inte lova att jag tror att det blir så!
Du är en fajter med stort mod och Dina tankar för Dig framåt(alltså inte ”bara” cykeln)!
Så trevligt att läsa och följa Din blogg, jag önskar Dig allt gott!
2010.09.28 - Fröken M
haha… när ska jag komma och lämna honom ?
skämt å sido !! jag gillar ditt inlägg, du skriveer så mycke kloka ord! kram
2010.09.28 - Martina
Väldigt bra skrivet. :)
Jag skulle gå in i en inredningsbutik och hitta inspirationen därifrån, kanske en fin dekoration med rosa och guld, blomma och ljus?
2010.09.28 - Motorcykeltjejen
Gud så söt du var som liten!! Du är söt nu oxå givetvis. hehe.. =)
Hoppas du får en kanon dag!
Kramar
2010.09.28 - Eleonore
Det måste vara härligt att hitta det man vill göra och sen uppfylla alla drömmar inom det :)
Ja det är ju minst lika viktigt att ha en dag då kroppen får vila och göra något annat :)
2010.09.28 - sandra
åh tack vad gullig du är =)
2010.09.28 - marie
ja den kommer att användsa flitigt :)
2010.09.28 - ansepanse
Sv: boken heter ”Energitjuvar” av Ingalill Roos
kramar
2010.09.28 - Elin
Känner igen det så väl. Och du har rätt, man inser nya saker även av att tänka på det man redan man tänkt. Men jag tror inte du skadar dig på det sätter. Det vore extremt.
Kramar
2010.09.28 - Helena
Svar: Oh du är söt, du får gärna ringa, hihi, men tror du inte det är bättre att du ringer Simon och Tomas typ, kramar Helena.
2010.09.28 - Johanna
Haha gud vad söt! :)
Jag vet inte faktikst, jag såg inte så mkt utav det tyvärr :/
2010.09.28 - Kim
Jag tycker du är så klok. Oavsett hur mycket ditt blogg handlar om idrottande :)
2010.09.28 - Deniesé
Vilken sötnos! :D
Och för dig är ingenting omöjligt, jag tror inte det! :)
2010.09.28 - matte
Hej!!!!gulligt med kommentar :)
Sen kväll, Wilma (hunden) har somnat på soffan, snarkar och snusar. Själv sitter jag och väntar på idolresultatet och har lagomtråkigt, Sov gott!
2010.09.28 - Camilla
Kul att ha en sådan passion här i livet! :) Och klart man får vara lite barnslig ibland, det är jag emellanåt trots mina 100 år på nacken :D
2010.09.28 - Susanne
Haha det är inte bara du vännen… det är jue jag som älskar att leka med ord… Och man vet jue aldrig vad som jag kan hitta på… ;)
2010.09.28 - rebecca
Åh vilken söt bild :D
Shit.. Ja jag förstår att det blev en helt annan stämning!
2010.09.29 - Mia
Vilket otroligt fint inlägg du skrivit! Mycket djupa tankar, sådana gillar jag… :-)
Jag tror precis som du kommit fram till, att skulle man bli förlamad så finner de allra flesta människor annat som ger livskvalitet än man hade tidigare. Jag gillar att röra på mig, även om jag håller mig till helt annat tempo än vad du gör, jag har tänkt tanken OM något händer mig. Jag arbetar inom vården och då tror jag man reflekterar över att det faktiskt kan hända mig. Det som inte får hända…
Jag vill gärna länka till det här inlägget på min blogg, hoppas du inte har något emot det. Men jag gör det först ikväll för jag måste dra iväg till arbetet nu. Cykla på, tjejen!
2010.09.29 - Marcus Åberg
Du skriver ju underbart bra!
2010.09.29 - Renee
Hallå där, du har en jättefin blogg. Hinner inte läsa allt just nu men jag återkommer.
2010.09.29 - Fröken M
hihi… du är alltid välkommen, ring innan bara !! Ha en bra dag ! kram
2010.10.01 - Johan
Tack. Då vet jag. :)
Christoffer är grym. Var på en föreläsning med honom i våras och det var en av de bästa föreläsningarna jag har varit på!
Vad gäller ditt beslut om livet så tycker jag din reviderade syn på det hela är bra. Man ska alltid ge livet en chans. Att säga att ”om jag blir blind vill jag inte leva mer”, eller ”om jag skadar ryggraden vill jag inte leva mer”, det håller inte för mig. Självklart är det jobbigt. Det är sjukt jobbigt, men jag vet hur det är att t.ex. förlora synen. Det är något ingen människa vill vara med om, men det händer. Det är fruktansvärt tungt och jobbigt, men man vänjer sig. Åtminstone gör de flesta det. Älskar man livet så mycket att man är beredd att ge det en chans trots förlorad syn/skadad ryggrad finns mängder av möjligheter. Jag kommer aldrig kunna köra bil, aldrig bli vissa yrken såsom polis eller brandman, men livet är fullt av möjligheter. Skadar du ryggraden kommer du inte kunna cykla, inte direkt, men se på Christoffer. Han kör MC igen. Kanske kommer du då, som du säger, trots ryggradsskadan, kunna cykla en vacker dag. Livet är fullt av möjligheter, det gäller bara att ta dem utifrån de förutsättningar man har, för faktiskt så är det så att, det mesta går att klara av, bara man har viljan och motivationen att göra det!
Det är svårt att tänka sig in i situationerna när man inte har varit med om de själv, precis som med allt annat, men att säga att man skulle vilja dö om man förlorade synen, det är, ja, inte riktigt en förolämpning mot alla synskadade, men inte lånmgt ifrån. För trots allt så är synskadade personer minst lika levnadsglada och uppåt som vem som helst annars. Samma sak med rullstolsburna. Det är lätt att säga något innan man riktigt har reflekterat över det, men jag förstår hur du menar. Det jag vill ha sagt är att man inte ska ge upp för att något sådant händer. Livet är trots det fullt av möjligheter, bara man själv vill se dem. Så ditt slutliga resonemang, att ändå ge livet en chans, det tycker jag är riktigt klokt sagt, precis som hela du!
2010.10.01 - Zandra
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte brottades med just dessa tankar, när jag vaknade upp med nackkrage i en ambulans på väg till akuten, efter en cykelolycka i somras. Som tur var behövde jag aldrig ta några beslut, eftersom det visade sig att jag hade haft en oerhörd tur. Men sen dess är tankarna med mig mer frekvent, allt det där ”tänk OM”. Man ska inte tänka så, men det är svårt att inte göra det.
Jättebra text, väldigt fint skrivet. Jag tror att jag förstår precis hur du menar.
2010.09.28 - Marcus Åberg
Mycket bra text!
Min helg var kanon, hur hade du det?