Det är nattsvart för cykelsporten.

Efter att ha känt en hel del besvikelse på dem som dopar sig har det för min del gått över till funderingar istället. Funderingar över varför dem gör så, hur pengar kan bli så mycket viktigare och större än kärleken till idrotten. Det må vara fel att säga att dopingfallen haglar över cykelsporten men faktum är det, dopingfallen är många, för många. Att cykling är en av de hårdaste uthållighetssporterna är det ingen fråga om. Den kopiösa mängd träning som behövs för att nå den yttersta eliten är en mängd som få som inte utför den kan förstå. Men trots det, trots all träning som behövs, oavsett hur ont det gör och oavsett hur mycket det tär på psyket så kommer det aldrig någonsin vara okej att dopa sig hur man än vrider och vänder på det. Det finns stunder då jag hatar träningen, då jag inte vill något hellre än att krypa under täcket och sova vidare eller kasta mig på backen och ligga där till benen slutar brinna. Men jag fortsätter för att jag vet att träning är det enda rätta, play true. För mig handlar det inte enbart om en idrott, det handlar om en passion, om en livsstil där man andas, sover och äter cykling dygnet runt, vecka ut och vecka in, varje månad, året runt. Därför är det med stor besvikelse som jag läser om professionella cyklister som dopar sig, allt för att de ska få stå högst upp på pallen och ta emot berömmelse och priser. Men då undrar jag hur de kan stå där med ett brett leende på läpparna och fortfarande ha ett gott samvete, har de något samvete överhuvudtaget?

För min del skulle det vara en sak om de enbart cyklade för skojs skull, om det var något då de gjorde någon timme i veckan som motion. Då skulle deras doping enbart skada deras kropp och inte någon annan. Men nu är de professionella cyklister och vad de gör svärtar ner en hel sport. För varje dopingfall som cykelsporten drabbas av förlorar människor tillit för sporten och vem vill uppmärksamma en sådan sport där dopingfallen är många, eller vem vill sponsra en sådan sport? När de professionella cyklisterna väljer att dopa sig för att kunna stå högst upp på pallen och tjäna så mycket pengar som möjligt förstör det för oss alla andra. För alla cyklister, motionär som elitcyklist. Det kommer ett ansvar med den professionella karriären och det är att spela ett rent spel där man ska vara en god förebild, för alla, för barnen som ska ha någon att se upp till, för dem som en dag vill nå samma nivå. När man har blivit professionell är doping inte okej, doping är aldrig okej och kommer aldrig att bli okej. Det är dax att alla går ihop, en gång för alla, och gör allt som går för att få bort dopingen och det fula spelet från idrotten. Det är nu vi måste vara starka tillsammans och sätta ner foten, detta är inte okej. Enligt mig är ett steg åt rätt håll att inför livstidsavstängning, man kan inte få komma tillbaka om och om igen. En gång är en gång för mycket, det ska vara en gång ingen gång. Om vi vill att cykelsporten ska överleva och få mer positiv uppmärksamhet är det dax för livstidsavstängning och att vi sätter ner foten.

Det är inte okej och kommer aldrig att bli okej.