Cuz this is my life, now and for ever.

Det är långtifrån första gången. Jag har gjort det flera gånger i mitt liv, fler än vad jag kan minnas. Jag lärde mig cykla när jag var 5 år gammal, då handlade det om att lära sig ett nytt sätt, och kanske framför allt snabbare, att färdas framåt. Nu, snart 14 år senare handlar det om att bita ihop, ha ett psyke starkare än starkast, att lära känna sin kropp så noga det bara går och att tänja på gränserna till den maximalt yttersta nivån.

- Hur mycket snabbare kan det gå?

- Hur mycket längre kan jag ligga på nästintill maxpuls?

- Hur mycket mer kan jag träna innan kroppen säger ifrån?

- Hur duktig kan jag bli?

När jag hade blivit så stor så att jag fick cykla själv till farmor blev varje gång en tävling. Jag försökte pressa tiderna, hur mycket snabbare kunde det gå? Och jag minns den där flygande känslan i maggropen, men speciellt minns jag känslan av glädje. I söndags skulle 7,4mil avverkas och även om det nu är på allvar och inte längre någon 2 kilometers tur till farmor känner jag fortfarande den där flygande känslan i maggropen och samma glädje. Det jag vill leverera med dessa ord är att det spelar ingen roll om jag är 11 år eller 18, glädjen är densamma, och det spelar ingen roll om det är lek eller allvar för glädjen är densamma. Jag tror att glädjen är en av de viktigaste ingredienserna oavsett om man är motionär eller på väg mot högre höjder. Att våga känna samma glädje som man gjorde när man var liten och aldrig tappa den där barnsliga gnistan som vi alla har inom oss. Det här är vad mitt liv är och jag skulle aldrig någonsin vilja byta bort det. Det kan göra in i helsike ont, mjölksyran kan vara så påtaglig att det nästan känns som om det sprutar ur öronen, men när det väl kommer till kritan så är det den där flygande känslan i maggropen och glädjen sedan barnsben som spelar roll, som får mig framåt och som hjälper mig att tänja på mina gränser.