Man trillar och skrapar upp knäna och armbågarna.

Så var det när jag lärde mig att cykla för ungefär 14 år sedan. Med stor förväntan väntade jag otåligt på pappa att han skulle komma hem från hans jobb så vi kunde ta ut min fina nya lila cykel och så jag kunde få lära mig att cykla. Än idag, 14 år senare minns jag känslan av att cykla framåt och tillbaka på gatan utanför huset där jag växte upp. Framåt och tillbaka. Pappa sprang bakom och höll i en pinne som var fäst i pakethållare, och faktiskt, min första vurpa orsakade min älskade pappa. Det var inte alls med mening men pang så låg jag plötsligt där, med skrapsår och lite svidande smärta. Men jag reste på mig, satte mig på sadeln igen och cyklade hem till mamma där hon väntade med plåster och sina omsorgsfulla smekningar över plåstren som jag fick på knäskålarna. Det var Bamse på dem, jag minns det så väl. Efter att hon hade berömt mig och sagt att nu skulle såren laga sig var jag snabbt uppe på cykeln igen och återigen fick pappa springa där bakom och hålla i stången. Han måste ha fått en hel del motion av mitt cyklande. Men det bästa av allt var nog när en av mina grannar kom ut och berömde mig. Han som berömde mig var den coolaste killen jag visste, 17 åriga Daniel som var min granne, som kunde åka skateboard och göra trix, som kom bärande på sin stora hockeytrunk, han sa att jag var duktig. Han fick mig att växa flera flera meter. Och så en dag så släppte pappa pinnen på min cykel och det var som att flyga. Den där känslan kommer jag nog aldrig glömma, hur jag trampade och trampade och jag klarade det, jag höll balansen, jag tittade rakt fram och jag cyklade faktiskt! Grädden på moset var att jag dessutom stannade själv, en liten fin inbromsning. Och så blev det uppvisning inför grannarna, mamma och pappa. Alla tyckte jag var så duktig så och jag bara njöt, jag flög ju fram!

Nu är jag här, 14 år senare, och cykling är vad mitt liv i mångt och mycket kretsar kring. Men känslan av att flyga kommer nog aldrig att försvinna. Än idag när jag cyklar njuter jag av att känna vinden i ansiktet, håret som fläktar i nacken och känslan av att det är jag som styr. Med minnena från min barndom så fortsätter jag att njuta, cykling är en del av mig precis som att jag är en del av cykling. Jag ska bli duktig, grymt duktig, precis som jag var i Daniels ögon , hans duktiga lilla skitunge.